Göteborgsposten – 3 september 1859, sida 1

ur bergets fot. Vattnet skummade då det lemnad klipporna och jag antog derföre att det ej långt ifrån mig måste finnas någon katarakt. Af gångstigen, hvilken ännu var skönjbar, slö jag att gazellerna gått söderut och riktade mina ste; åt detta håll, idet jag först nedsteg i en liten fördjup ning och sedan åter klättrade uppför en ännu högr brant än den jag lemnat. På detta sätt hade jag gåt en stund bortåt, då jag såg gazellerna ungefär en fyrtic steg framför mig. De befunno sig på en sluttande klippa, och så snart de märkte mig sprungo de derirån; men i nästa ögonblick hade jag lagt an med mitt gevär, och då jag sköt såg jag att en af den föll. Gazellen gjorde ett hopp, haltade några steg ramåt och föll sedan ånyo till marken. Med ett jus velskri störtade jag framåt; djuret rörde sig ännu och jag fruktade att det skulle undgå mig, tills jag lock slutligen såg att jag bräckt dess bakben. Nu gick det framåt öfver klippor och stenar, och ag tänkte ständigt blott på mitt byte. Då jag var rågra alnar aflägsen från gazellen, såg jag rakt framör mig en öppning i klippan. Den syntes ej vara fver sex fot bred och var, såsom jag trodde, blott n vanlig klyfta. Jag hörde ett doft brusande och nsåg att det måtte vara vattenfallet. Då jag, med gat fästadt på gazellen midt emot, kom till kanten Vf öppningen, tog jag ett språng i den förmodan att let skulle vara en lätt sak att uppnå motsatta sidan. Jet lyckades mig verkligen också, men fötterna träf