Göteborgsposten – 27 augusti 1859, sida 2

Från Utlandet. Det tycktes för ett par dagar sedan som större klarhet ville spridas öfver Österrikes och Frankrikes ömsesidiga ställning till italienska frågan, liksom äfven utsigterna för Italien syntes mindre mörka, än kejsarens motståndare ville påstå. Två halfofficiella franska tidningar, Patrie och Constitutionel, innehöllo neml. artiklar, ur hvilka det framgick, att kriget icke hade åstadkommit ett närmande emelJan Österrike och Frankrike, utan att de båda makterna nu som förut utgå från motsatta principer och sträfva till vidt skilda mål. Patrie försäkrade att de båda makterna i principen voro oense om genomförandet af alla de i fredspreliminärerna uppställda punkter, och förklarade i anledning häraf de öfriga stormakternas deltagande i förhandlingarne såsom en nödvändighet för att uppnå ett tillfredsstållande resultat. Kejsar Napoleon, hvars tron allenast stöder sig på nationalviljan, kan efter tidningens åsigt icke ens misstänkas för att vilja påtvinga en nation en dynasti, :som är opopulär och hvilken folket nekar att lyda. Vidare erinrar bladet om, att franske kejsaren lyckades genomföra Donanufurstendömenas förening, oaktadt han hade majoriteten i Europa emot sig, och att förmå diplomaterna att redan då respektera befolkningens vilja, samt tillägger: Vi skrifva icke längre 1814 elle 1815, ett folks vilja kan icke undertrycka genom en koalition, och Toskana skall derföre? hafva frihet att icke behöfva återkalla de furstar, som öfvergifvit dess fana; ingen skall använda våld för att söka återföra dem till Florenz. Om Toskana blott står fast vid sitt beslut, att skilja sig från lothringska huset, skola fredspreliminärerna i Villafranca derigenom blifva modifierade af en högre makt, för hvilken de stater, emllan hvilka öfverenskommelsen är träffad, skola vara nödsakade att böja sig. — Constitutionel yttrade sig i alldeles samma anda, om än icke med lika så bestämda uttryck. Kejsaren har icke kunnat inse, heter det, att någon så stor fara vore förbunden med de förra suveränernas återinsättande som man i allmänhet är böjd antaga, och hans regering skall derföre framdeles gynna en restauration. Men, tillfogar tidningen, han skall intervenera blott genom att göra sitt moraliska inflytande gillande, och skall verka genom fredliga medel. En