Göteborgsposten – 27 augusti 1859, sida 1

Tigern! Tigern! Bland alla ljud i verlden tror jag ej att det finnes något, hvilket uppfyller infödingen med sådan skräck, som detta rop. Knappt hade det förklingat förrän de öfriga Hinduerna upprepade det och med blixtens hastighet störtade sig mot kanoten. De hade just hunnit denna och vi, som stodo under det tält, vi uppsatt öfver källan, stodo i begrepp att följa dem, då ett vildt skri, liknande en katts jamande, men tusen gånger starkare, trängde till våra öron och ett dunkelt föremål visade sig för vår syn. Vi sprungo tillbaka, och då jag bemannat mig, såg jag en oerhörd tiger, framkrypande på den hårda sanden, ungefär halfvägs emellan båten och oss. Han betraktade oafvändt de infödda. Dessa kände hans lynne för väl för att fly. De hade just nått kanoten då han framstörtade från skogen. En liten kajuta fanns i aktern af farkosten. De visste, att ifall de vände sig om för att nå detta gömställe, skulle tigern springa efter dem, och stodo derföre skarpt betraktande honom, der han, krypande på marken, piskade sanden med sin svans och sammandrog klorna till ett språng. Vi hade tagit gevären med oss till källan, ty infödingens berättelse om det ljud han hört hade förmått oss att vara på vår vakt. Det var vanliga tunga muskötter, laddade med tvenne kulor hvardera. Så hastigt som möjligt fattade vi dem; men en svårighet hindrade oss att skjuta: tigern stod just midt emellan oss och infödingarne! Den plats der vi sto