hvarest jag visste att begrafningsentreprenören bodde. Ljudet var ännu i mina öron och följde mig fullkomligt tydligt allt eftersom jag gick vidare. Jag föreställde mig blott alltför klart, hvad som nu måste tilldraga sig i grafhvalfvet under kapellet. Så uppfyldt af panisk förskräckelse var mitt ansigte att entreprenören sjelf, van som han var vid hemska skådespel, blet rädd. Stig upp, ropade jag, stig genast upp ni lögnare, kom med mig till det ställe, hvarest ni lagt Sir Reginald, eller jag krossar er skalle med dessa nycklar. Tag med er hammare och huggjern, ni skurk. Den man, ni begrafde, blef begrafven lefvande, säger jag er. Sir, sade han darrande i hvarje lem, hvad vill ni att jag skall göra ? Till svar fattade jag i kragen på hans nattrock och drog honom i ett ögonblick ut fram på golfvet. Med nattrocken utochinvänd, tänderna darrande af köld och fasa, i sina händer hållande sitt handtverks instrumenter, följde den stackars satan mig till kapellet. Förgäfves resonerade han och gjorde förestillningar. Jag lyssnade till de rysliga ljud, som han ej kunde höra och som tycktes bli allt högre i den mån vi nalkades den heliga byggnaden. En gång försökte han att undkomma, men jag var honom för snabb och grep hans handlofve med fingrar, hårda som jern. Månen sken klart på den utanför muren belägna dörren till stora hvalfvet. Jag hade svårt att