Jag har hört historien, Sir Reginald, svarade ag likgiltigt, men en sådan orimlighet är knappast värd att ihågkommas. Det är likväl sannt, ropade han i passionerad ton — det är så sannt, som att ni med en grinmin sitter der på stolen. Då jag ledsagade min broder till hans sista hem — det är nu tjugu är sedan — hjelpte jag med egna händer till att sätta min faders likkista rätt; och jag vet att den gamle mannen på sin tid hade bevisat sin företrädare samma tjenst. Hö på nu: jag har ingen lust att ligga och krafsa oc! vrida mig der i mörkret tills jag qväfs. Vill ni der. före se till att folket fyller omkring mig i kistan med osläckt kalk? Jag hade haft för många patienter i mina daga för att blifva öfverraskad af en sådan begäran; och Sir Reginald var dessutom en skeptiker at det slag som lätt kan sätta tro till dylika vidskepelser. Na turligtvis lofvade jag sålunda att uppfylla hans be gäran. Och doktor, sade han i den trotsiga ton en mar antar, då han vill dölja sitt medvetande al, att har har något att blygas för, ni kan lika gerna behålls dessa nycklar, hvilka gå till grafhvalfvet. Gif dess. utom begrafningsentrepenören en tiopundsnot, så at han håller munnen på sig. Jag skulle ej tycka om ifall folk sade att en Cureton — och den sista at ät ten till — någonsin var rädd!