Jag lofvar dig det, ropade jag, vid allt hvad JAR Gör mig då denna sista tjenst: afskär, då jag, är död, med egen hand mitt hufvud, innan man begrafver mig. Så snart min stackars vän emottagit denna försäkran, höjde sig hans mod otroligt hastigt. För första gången efter scenen i grafhvalfvet förflöt hans natt utan känslor af pinsam natur; han är nu vid haiskusten och samlar kött på benen liksom hafsanemoner för sitt vivarium. Likväl är det alltid möjligt att Rob dör före mig, och medvetandet af att i detta fall vara förbunden att uppfylla hans önskan, gifver visserligen — för en person utom medicinska fakulteten, som jag är — ett intresse åt vår vär som ingalunda är af det uppmuntrande slaget. Slut.