Göteborgsposten – 20 augusti 1859, sida 1

användningen af machiner, gått förlustiga sina sysselsättningar. Om arbetstiden blefve förkortad, skulle naturligtvis äfven det arbete, som af hvar och en enskild verkställes förminskas, hvaraf åter blefve en följd att flera personer, än som nu äro behöfliga, måste användas vid hvarje enskildt företag. Annu har denna strike egt rum endast hos en enda byggmästarefirma, mess:rs Trollope Sons; men meningen är att, när man vunnit sitt spel hos dessa, äfven taga de öfriga på samma sätt. Ursprungligen hade konferensen, efter åtskilliga fruktlösa memorialer och beskickningar utvalt fyra af de största firmorna, hvilka efter lottning, först den ena och sedan den andra, skulle utsättas för en strike. Men uppretade deröfver, att mess:rs Trollope Sons afskedat en af sina arbetare, som deltagit i framlemnandet af ett memorial, bestämde konferensens medlemmar att dessa först skulle träffas af slaget. Ett cirkulär, hvari begäres understöd för dem som nu lemnat ofvannämnde firma, har utgått från konferensen till Londons arbetare. Äfven uttryckes i detta cirkulär en fast förhoppning att ingen måtte antaga arbete hos denna firma, förrän den gifvit med sig. Naturligtvis äro byggmästarne ej särdeles nöjda med dylika tillställningar. För att motarbeta denna rörelse hafva de sinsemellan stiftat en förening och hållit åtskilliga meetings. På dessa möten har man beslutat, att under intet vilkor gifva vika. Från och med den 6 Augusti hafva samtliga medlemmarne i detta förbund afskedat alla arbetare som tillhöra associationen. Dessutom antages hädanefter af föreningens ledamöter ingen arbebetare, som ej vid hvarje nytt engagement på sin heder försäkrar att han, sålänge detsamma varar, afstår från allt deltagande i dylika strikes. Som det i norra delen af England är ondt om arbeten, och lönerna äro mycket mindre än i London, anses det, att man derifrån skall kunna förskaffa tillräckligt många arbetare, ifall sådant blir nödvändigt. För att äfven på andra håll söka försäkra sig om bistånd mot orostiftarne, hafva byggmästarefirmorna sökt företräde hos engelska inrikesministern och framlagt sina klagomål för honom. De ådagalade att om en firma, hvilken sysselsätter 1,500 arbetare (detta är ej ovanligt,) efterskänkte en timma om dagen, skulle detta efter sex pence i timman — den vanliga dagslönen för en arbetare är 5 sh. 6 pence — göra firman en daglig förlust af 40 pund eller 250 pund i veckan och 12,700 pund per år. För de 220 firmor, som deltaga i förbundet mot arbetarekonferensen, skulle årliga förlusten uppgå till den ofantliga summan af 340,000 pund sterling. Det vore sålunda: ej för en lapprisak de stridde. De frågade derföre om ej underhuset skulle kunna mellankomma. Ministerns svar blef att detta ämne låge utom husets verksamhet och att det värde arbetet i och för sig sjelft egde, nog skulle rättvisst afgöra hvilken af parterna som borde segra. Staten kunde lika litet bestämma priset på arbetarens möda som den kunde bestämma priset på bröd. Arbetets, liksom alla säljbara artiklars värde, betingades af förhållandet emellan tillgång och efterfrågan. Tidningarne yttra sig olika om dessa förhållanden. Ett blad anser, att om äfven arbetarne framställt åtskilliga vilda socialistiska ider, så hafva också byggmästarne visat sig hårda och oböjliga. De representera kapitalet och hafva sålunda en omätlig fördel öfver sina