Göteborgsposten – 20 augusti 1859, sida 1

hertigdömena och Legationerna ned för deras fordne herrars fötter, för att der undergå al la de ytterligheter af lidanden som en grymf triumferande hämndgirighet kan pålägga dem Kejsarne af Frankrike och Österrike kunde ju ej bestämma öfver ordnandet af förhållan dena i dessa provinser, hvilka ej voro kriget: skådeplats och ej heller, utom hvad beträffa kontingenten från hertigdömena, voro derut invecklade. Toskana har lika god rättighe som Frankrike, att förändra sitt styrelsesätt Hvad är värdet af kejsar Napoleons egen rät till tronen i Frankrike, om Toskanarne ej skul le vara frie att välja sina egna herrskare: Och hvad som är riktigt, då frågan röre: Frankrike eller Toskana, det är äfven i prin cip rätt då den rör Parma och Modena, mec den ende skillnaden att sistnämnde stater: krigsmakt jemförelsevis är obetydlig. Påflig: staternas neutralitet erkändes specielt; — Frankrike och Osterrike hafva ej mer rätt at föreskrifva dessa innevånare, hvem de skol: lyda, än de hafva rätt att utdela Britiska öar ne eller Nordamerikas Förenta Stater åt vi cekungar af sin egen fabrik. Men för att e vidare orda om hvad som vore det rätta utar endast öfverväga hvad Frankrike ämnar göra är ej troligt att kejsar Napoleon först skulle ledt Mellan-Italiens invånare in på förderfvets väg för att sedan vända dem ryggen. Att To skana, Parma, Modena och Legationerna gre po till vapen, var en naturlig följd af at han, intågande i spetsen för en fransysk ar må i Italien, förklarade sitt ändamål vara at från Alperna till Reggio rensa halfön frår Österrikarne. Det är betydelsefullt att har redan ändrat sig derhän att förklara, det Ve nedig och de fyra fästningarna i alla händel ser måste qvarlemnas i den gamle inkräk tarens händer; detta må dock vara oundvik: ligt — det må vara en af krigets hårda nöd vändigheter. Men sådant kan ej tillämpas på Mellan-Italiens provinser; och man måste er. känna, att om deras oberoende blir betryg gadt, och Lombardiet och Piemont hopsmäl tas till ett fast och helt konungarike, har kej sar Napoleon i icke ringa grad varit Italie narnes välgörare. Låt tio år, utan nya besök af franska eller österrikiska armåer, förflyt: öfver en sådan anordning, och Italien är li ka mycket ansvarigt tör sitt eget öde, son England och Frankrike för sitt.