Göteborgsposten – 20 augusti 1859, sida 1

——— ras välförtjenta lön, men då en hvar efter uppstigandet ur sista badet alltid lägger sin tacksamhets frivilliga och rundliga gärd i den prestinnas hand som gifvit honom gyttjans välsignade smörjelse, torde tvifvelaktigt vara om någon befogenhet egentligen finnes till utställande af en allmän offerskål och om ej de sympathier, som fyllde dess brädder, snarare åsyftade tillställarinnan än ändamålet. Att saken får stryka segel för personen visade sig dessutom tydligen i denna vefvan, i det tvenne unga konstnärer af utmärkt skicklighet, de hos eder bekanta herrarne Lindholm och Lindberg, hvilkas värdefulla prestationer råkade i kollision med de nyssnämnda, fingo ge tvenne konserter för en fåtalig publik, hvilken bland sig räknade nästan ingen af de tongifvande eller den s. k. högre kretsen. Och icke nog med det, utan den till sällskapets allmänna begagnande ställda salongen, till hvilken en och hvar köpt sig ständig inträdesrätt, tillstängdes så, i och för repetitionerna till sällskapsspektaklet, att artisterna der aldrig fingo tillfälle att låta enskildt höra sig eller anställa repetition. Ett särdeles förfriskande nöje under Strömstadssejouren är resan till Fredikshall, som väl ingen badgäst gerna försummar företaga med det hvarje Tisdag dit afgående ångfartyget Strömstad. I år åtminstone syntes det mig hvarje gång fullt, att ej säga öfverfullt, och jag hörde ingen som ej varit öfver hos , Vore norske Brödre. Det enda jag vid dessa resor har att anmärka är, att tiden är för kort, för att hinna tillräckligen bese den herrliga trakten kring staden, synnerligen för de som medföra fruntimmer, hvilka vanligen ödelägga mycken tid i butikerna. Mig tyckes som ångfartyget borde förlänga vistandet en timma på aftonen, eller också afgå kl. 7 i stället för 8 på morgonen, för att lemna passagerarne bättre tid på platsen. Emellertid begagnade jag, och en kamrat, som svurit att vara hvarandra oskiljaktiga för dagen, tiden så godt vi kunde, och, sedan vi först tvistat bort en stund med antingen vi borde draga till höger eller venster, d. v. s. till fästningen eller Röö, satte oss i gång mot det sistnämnda stället. Detta, ett gammalt Ankerskt herresäte, men hvilket den närvarande egaren, ehuru vid namn Anker, dock lärer bekommit med sin fru, är ett bland de skönaste jag någonsin sett. Det lönar att resa till Fredrikshall enkom för att bese det, och likväl försumma kanske de flesta att göra det. Byggnaderna och gården äro i gammalmodig stil. Boningshuset blott en våning högt med vidhängande eller närbelägna flyglar; gården trång och instängd med ladugårdar och andra ekonomiska byggnader i nära grannskap, men åt andra sidan, hur paradisiskt vackert! Från boningshuset, hvarmed orangeriet sammanhänger, går en trappa ut till trädgården, som i terrasser sänker sig mot sjön och obemärkt öfvergår till en park af betydande vidd och ännu större skönhet. Man ser här i sammandrag allt hvad den nordiska naturen har egendomligt i sitt skaplynne; ser hur furan trifves i sin magra jord och tallen skjuter sin kala stam ur bergskrefvans remnor, man följer öfvergångarne till en yppigare vextlighet, betingad af en bördigare jordmån och solens friare tillträde. Med ett ord, man ser här norden både i sitt majestät, sitt allvar, sin torftighet och i det leende, gladlynta behag som den lånar från södrens närhet. Allt är här vårdadt och underhållet på ett sätt, som vittnar om, att egaren icke allenast är en rik man, utan hvad mer är, en man med smak och sannt skönhetssinne. Anlända till staden från vår promenad, slängde vi i oss en knapphändig middag, hvilken vi dock fingo rätt dugtigt betala på hotel Halden, och togo oss hvar sin kärra — ty på vagnar är här brist och betalas dessutom med 8 rdr rmt för den lilla färd vi hade i sigte, — och kuskade så af nya vägen upp till Femsjön, Denna väg, som följer Tistedalselfven, hvilken slingrar sig djupt ner i dalen, är med stor kostnad och