Göteborgsposten – 13 augusti 1859, sida 2

ee Rn a Vt nen hvars namn ej nämnts under hela kriget. Men Italienska folket litade på Napoleons ord om ett fritt Italien, åstadkommet genom honom; hvad behöfde det då att lysssna till revolutionens :stämma?--För Italiens befrielse ville ej heller Napoleon, enl. hvad han offentligen bedyrade Europa, begagna sig af revolutionen, och nu, hvartill begagnar han den väl? Jo, till verktyg att åter få Italien slaget i dess förra bojor. Detta må vara statsmannavishet och statsmannaslughet; ädelhet och höghet finnes dock ej deruti En engelsk eskader under kommando af vice amiral Fanshawe har i dessa dagar ankrat utanför Neapel. Man antar att England härigenom åsyftar en demonstration för att understödja det liberala partiets fordran, att 1848 års författning ånyo införes. Denna åsigt vinner äfven stöd genom den omständigheten, att engelska sändebudet i Neapel mir Elliot icke döljer sina sträfvanden att förmå regeringen bevilja en sådan fordran, oaktadt general Filangieri förklarat det vara omöjligt att uppfylla så vidt gående fordringar. I bref från Neapel uttalas den förmodan, att Englands förnyade intervention kan mycket lätt, synnerligast då den understödjes af en imponerande flotta, framkalla ett uppror på Sicilien. Konferensen i Zirich sammanträdde d. 8 d:s, och underhandlingarne föras emellan grefve Colloredo, baron Bourqueney och chevalier Desambrois, såsom fullmäktige tör resp. Österrike, Frankrike och Sardinien, hvar och en med en såkallad andra befullmäktigad vid sin sida. De i Zirich varande fremmande sändebuden hade den 7 om aftonen uppvaktat dervarande regeringspresident. Baron Bourqueney hade haft en lång konferens med chevalier Desambrois. Vid middagstiden den 9 hade de fullmäktige ånyo trädt tillsamman. Att Italien icke väntade sig så litet af konferensen, synes af följande yttranden i Turinska bladet VPFIndependente: Sardinska regeringen bör begagna sig af sin mäktige allierades, kejsar Napoleons goda anvisning och af Euglands och Rysslands gynsamma stämning, för att genomdrifva följande: 1) att man samvetsgrannt vakar öfver löftet att en intervention icke skall ega rum i Toskana, hertigdömena eller Legationerna; 2) att man med det snaraste sammankallar en europeisk kongress; 3) att Modena, Parma och Piacenza understödjas i deras önskan, att få ansluta sig till Sardinien, hvilket redan 1848 voterades och nu med så mycken hänförelse ånyo önskas; 4) att Toskana får full frihet att förelägga den europeiska kongressen en lista öfver de furstar, bland hvilka den skall utses, som skall efterträda den som omöjlig numera ansedda Lothringska dynastien; 5) att Legationerna erhålla lagar och institutioner, hvilka stå i harmoni med nutidens civilisation; 6) att Venedigs administration uteslutande afpassas efter italienska nationalkarakteren; 7) att hvarJe fremmande arm6 på det strängaste afhålles från Italienska området, af hvilken orsak den än för ögonblicket befinner sig der, eller för framtiden ämnar förblifva; och 8) att alla stater på halfön införas på de politiska reformernas väg, hvilket är ett nödvändigt vilkor för att ej nya konflikter skola uppkomma. — Detta är som man lätt finner de enda samt naturliga och enkla grundvalar, på hvilka en frihet kan byggas för Italien; men huru många punkter af dessa skall väl konferensen eller en möjligen blifvande kongress stadfästa? Vi frukta att de blifva få. De senaste med posten ingångna underrättelserna från Parma, hvilka dock icke omedelbart knyta sig till de telegrafiska meddelandena, äro att piemontesiska kommissarien tillkännagifvit att han skulle afresa och qvarlemna sin generalsekreterare Manfredi med oinskränkt fullmakt att i folkets namn regera. Detta steg hade för dess olaglighets skull haft en dålig verkan. Podestan i Parma, Linate, hade d. 9 afrest till Paris för att till Kejsaren framföra hela parmesanska menighetens åstundan, att Parma måtte införlifvas med Piemont. Vi kunna icke rätt förklara huru samma dag eller dagen derpå, såsom telegrammet säger, Piemontesarne kunde förjagas från Parma. — Börs. Halles Wienerkorr. påstår med säkerhet, att de italienska furstarnes restauration, äfven om det skulle behöfvas vapenmakt dertill, redan är en mellan Frankrike och Österrike fast beslutad sak. Deremot har Lord John Russel i engelska huset betviflat att de båda makterna, åtminstone med våld, skulle ämna genomdrifva en restauration. — Provisoriska regeringen i Toskana har för afsigt att sända herr Perucci såsom utomordent