Göteborgsposten – 10 augusti 1859, sida 2

Från Utlandet. Sedan fredspreliminärerna i Villafranca undertecknades har, som bekant, den meningen varit allmänt rådande, att kejsar Napoleon skulle hafva försäkrat sig om en allians med Österrike genom att föreslå detsamma en uppgörelse af stridigheterna på de gynsammaste vilkor, och till stöd för denna åsigt anfördes ej allenast kejsar Frans Josefs manifest, uti hvilket han prisar sin fiendes högsinthet på samma gång han klandrar sina naturliga bundsförvandters liknöjdhet och förriäderi, utan äfven det stora missnöje, hvilket England och Ryssland visade öfver det ovintade fredsslutet. Kejsar Napoleon skulle, efter denna uppfattning, blott hafva begagnat Sardiniens strid med Österrike såsom ett medel att genomföra hemliga planer: han hade ingen afsigt med Italiens befriande, han ville blott göra sig säker om, att han icke skulle stöta på en europeisk koalition när han skred till utförandet af de mera omfattande planer, hvilka man antog att han hade i sinnet. Bland dessa nämndes företrädesvis en invasion i England eller en öfverrumpling af Belgien, hvilket nödvändigt äfven skulle föra till krig med England. Vi hafva äfven haft och hafvå ännu till en viss grad samma åsigter, då man ej på annat sätt kunnat förklara en fred, som ej kunde rättfärdigas på de grunder, som franske kejsaren uppgifvit. Denna åsigt tycktes äfven dagligen allt mer och mer bestyrkas genom yttrandena i Engelska Parlamentet och genom engelska pressen, och den nästan tvingade sig på den frihetsälskande delen af Europa, hvilken med lifligt intresse följde Italiens öde och genom fredsslutet såg sina skönaste förhoppningar gäckade, förhoppningen om Italiens frihet förvärfvad genom Napoleon, som derigenom till en del skulle försonat hvad han mot friheten brutit. Men på allra sista tiden har en och annan tilldragelse börjat tyda på, att man kanske gjort Napoleon orätt med afseende på hans motiver. Så äro numera Österrike och Frankrike ej ense om huru fredspreliminärerna skola genomföras. Huru mycket än kejsar Napoleon, för att förebygga några bemedlingsförslag af de neutrala stormakterna, skyndade sig att sluta fred, skall han dock numera vara böjd för sammankallandet af en europeisk kongress, hvilken skulle skänka Italien liberala reformer, oaktadt eller kanske just till följe af kejsar Frans Josefs motsträfvighet att göra minsta eftergift vid ordnandet af Italiens inre förhållanden. Samtidigt berättas äfven från Wien att Österrike ej heller är obenäget för en kongress; det vet visserligen att England på en sådan skall stå på Italienarnes sida, men det tyckes numera göra sig förhoppning om att finna