hjelp! ...Man måste sköta sitt yrke... som kristen, — Victorine, tillade han, vändande sig till den unga flickan, som följde hans rörelser med hemligt hopp, Victorine, jag tager er och er far till vittne att, i den händelse jag dör, jag nu testamenterar mitt fartyg till min skeppsgosse ... Fall på knä, gör korstecknet... bedjen för oss båda!... Den unga flickan föll på knä; tårarne strömmade ur ögonen och hon bad länge. Vi måste dock bekänna att hon, då hon såg den ädle mannen aflägsna sig och skynda till hennes trolofvades frälsning, hon dock endast darrade för den sistnämnde. Jean-Marie å sin sida drefs af bevekelsegrunder, som måhända minskade förtjensten af hans gerning. — Ah! Victorine, hade han sagt helt tyst till sig vid afresan, du förmår allt öfver mig! Om din kusin Lucas blir räddad, är det mig han har att tacka för lifvet, och han skall ej mer hafva rättighet att se på mig så föraktligt som han förr gjort! Jag skall vara högre än han! ... Men så snart fartyget genomskar den första vågen, som fradgande kom dem till mötes, vid utgåendet ur den lilla skyddande hamnen, bortjagade han dessa fåfänga tankar och tänkte endast på den ädla gerningen han beslutat utföra. Hafvets fruktansvärda tillstånd påminde honom om att det vore lika sannolikt att han skulle omkomma som att han skulle återse stranden. Men gossen, lugn och vaksam, följde