sin förman med det okonstlade hjeltemod, som gör de största uppoffringarne. Victorine och hennes far hade stadnat på stranden, vid foten af klipporna; omkring dem hade byns innevånare samlat sig, hvilka också åsågo de två små fartygens strid med hafvet. Ju längre Jean-Maries skuta kom ut i öppna sjön, dess högre, vildare, störtade vågorna emot den; än dykande ned i hafvet, än gungande på böljans topp, än kastad på sidan eller dold af en sky af skum, tycktes den vara lifvad af deras mod som förde den. Skonaren Malouine deremot, utan master, beröfvad en del af sin besättning, slingrade lik en kraftlös massa, en lekboll för hafvet. — Se, sade en fiskare, sittande på en klippspets, se, hur långsamt den stackars Malouine framskrider . Den har till hälften sjunkit... — Lyckligtvis är den lastad med bränvin, svarade en gammal matros; eljest skulle den för längesedan gått till botten! ... Victorine var ett rof för en feberaktig oro: än bad hon, hopknäppande händerna, än dolde hon i dem sitt tårdränkta ansigte. Hvart ord, som uttalades af de omkringstående, kom hennes hjerta att klappa af fruktan eller af hopp. — Lika godt, sade en gammal gumma, som afvaktade ebbtiden för att börja sin krabbfångst, JeanMarie är en hjeltemodig karl! . — Än hans skeppsgosse då, genmälte en annan