Göteborgsposten – 30 juli 1859, sida 1

Den unga flickans bön blef beviljad. Hon steg genast ombord; hon var så vänlig och skrattade så gladt, att Jean-Marie kände sitt hjerta hoppa i bröstet. En lätt bris fyllde seglen; vädret var vackert, hafvet lugnt. Aftonen före en storm och i slutet af sommaren har stunder af ett så fullkomligt lugn, att man ej vet om det är våren, som kommer, eller sommaren, som far sin kos. Emedan det vackra vädret varit det rådande under flera månader, väntade man att det aldrig skulle kunna taga slut; oceanen, som ej längre uppröres af stormar, tyckes slumra för alltid och hafva glömt sin gamla vana att brusa och sjuda. Skeppsgossen sjöng glädtigt vid fören; matrosen, som biträdde honom med att sköta seglen, gick fram och åter emellan masterna. Akterut, med handen omfattande rodret, satt skeppar Domeneuc och bredvid honom stod den vackra Victorine, som med ena armen pmslingrat ett tåg. — Ack, hvad det måtte vara roligt att vara sjöman, sade den unga flickan, i det hon betraktade de