Göteborgsposten – 30 juli 1859, sida 1

förtrolighet; af glädje förlorade han för ett ögonblick besinningen; han släppte rorpinnen; seglen slogo mot masterna, skeppsgossen var nära att falla öfverbord. Vid hans nödrop skyndade skepparen att med en hastig vändning återge fartyget dess kurs, och sänkte rodnande hufvudet. — Se der, utropade Victorine lifligt, se der ett fartyg just vid Cap Frehels yttersta udde; är det en skonare? — Nej, det är en brigg, en engelsk brigg, lastad med kol; den har alldeles svarta segel... — Är ni säker om att det ej är Malouine? Man väntar den alla dagar; den kommer från Medelhafvet. Ni känner väl till Malouine? Min kusin Lucas Hede är second ombord. Så snart han kommer hem, skola vi gifta oss; jag hoppas ni kommer till brölloppet, Jean-Marie? ... — Skall ni gifta er? frågade denne med osäker röst. — Det har redan länge varit fråga derom och jag tänkte ni visste det... — Är det derför som ni är så glad i dag? — Det kan väl hända, svarade Victorine leende, men lynnet är så ojemnt; ibland kan man, ifrån att vara djupt bedröfvad, känna sig glad, utan att veta hvarföre . .. Ibland känner jag oro för Malouine, jag inbillar mig att den träffats af någon olycka och jag börjar gråta; men snart börjar jag åter hoppas och inom kort är jag lika glad som fogeln, hvilken sjun