Göteborgsposten – 30 juli 1859, sida 1

grönklädda klipporna, som begränsade Rancefloden lopp. — För några dagar sedan, genmälte Jean-Marie sist ni seglade med mig, var ni ej af samma tanka. — Det var helt olika då emot nu. Er lilla slu kunde ej jemföras med fartyget, som nu bär oss; de är nytt, vackert och ni har allt skäl att kalla de Coquette. Hvad det ändå är lyckligt att vara modi; och kunna utföra en god gerning! Det säges att er namn stått i tidningarne då ni fick medaljen. De förundrade mig ej det minsta att höra detta om er I er ungdom utsatte ni er för fara mer än en gång och det endast för att åt mig taga fiskmåsarnes ägg kommer ni ihåg det, Jean-Marie? . . . — Om jag kommer ihåg det! utropade sjöman nen; jag har trott att ni för längesedan glömt det. . — Ack nej, återtog den unga flickan; man glöm mer aldrig de lyckliga barndomsdagarne! Det är en: skönsta ålder, senare får man sorger, bekymmer . . J män, J faren omkring hafven, arbeten dag och natt J hafven knappast tid att tänka; men vi, stackars lickor, som alltid måste qvarstanna på samma ställe vi plågas ofta af efterhängsna tankar . . . som må. ste döljas. Men, då jag är bedröfvad, betraktar jag lessa radband af fiskmåsägg, till hälften sönderbrut. 1a, och tänker på den tid, då ni gaf mig dem . .. Under det hon yttrade dessa ord, stödde hon hanlen mot Jean-Maries skuldra. Denne betraktade den inga flickan, helt förundrad öfver hennes ovanliga