Göteborgsposten – 27 juli 1859, sida 1

om hon mötte mig, ville hon ej tala vid mig. De unga fickorna, som älska vackra kläder så mycket, de kunna ej fördraga en sådan stackare som jag! Det är ju helt naturligt! ...De säga att jag skall få en medalj; det pryder visst en välklädd karl, men den passar ej för en, som ej har ett enda hyggligt plagg att sätta på sig... Bekymmer och sedan litet grand glädje och så bekymmer igen, det slutar ändå alltid dermed . .. Men det kommer sig deraf att jag lägger allt så tungt på sinnet!... Tag det man vill ge dig för din slup, Jean-Marie och gå ut på långa resor... Jag var nog munter på den tiden jag for med fregatten; kanske såg jag då lika bra ut som den der gemene, svartmuskige kusin Lucas, som brukar frisera och pomadera sitt skägg!... Jean-Marie stampade i däcket och stod med korslagda armar, sorgset betraktande de stora skeppen, som för fulla segel styrde öfver hafvet. II. Följande dag promenerade grefvinnan de R... och hennes son på den brygga, hvilken med fastlandet sammanbinder den lilla holme, på hvilken Saint Malo är :byggd. Härifrån varseblefvo de ett litet prydligt fartyg, helt nära kajen; på masten var en kungörelse tastspikad, som gaf tillkänna att fartyget skulle samma dag på offentlig auktion säljas åt den högstbjudande.