Göteborgsposten – 27 juli 1859, sida 1

— Om vi skulle köpa det? sade vicomten till sin mor. Det vore en passande gåfva åt den tappre mannen, som räddade mitt lif!... — Ideen är förträfflig, svarade grefvinnan. Jag är så mycket mer benägen att gå in på ditt förslag, som jag redan länge, ehuru förgäfves, sökt utfundera ett sätt att betala vår skuld till honom. På utsatt timma infann sig den unge grefven vid kajen, der det omnämnda fartyget låg; och han inropade det, till mångas förvåning, som sökt att öfverbjuda honom. — Hvilket namn skall jag skrifva? frågade mäklaren, som förrättat auktionen. — Jean-Marie Domeneuc, blef svaret. — Och den unge mannen skyndade till sin mor, glad öfver det nyss afslutade köpet. Flera gånger under dagens lopp begaf han sig ner till hamnen för att se efter om ej Jean-Maries slup vore anländ till Saint Malo. Vädret var alldeles lugnt, först vid nattens inbrytande kom la Victorine, förd af strömmen, till bryggan och intog sin vanliga plats. Skepparen kunde, med sin lille kamrats tillhjelp, refva seglen och ordna allt ombord, utan att betraktas af alla de lata, sysslolösa, hvilka endast finna nöje uti att granska andras arbete. Sedan Jean-Marie fulländat sitt arbete, tog han sin tröja under armen och gick utmed kajen. Hans blickar fästades vid de stora, till afresa utrustade fartyg, hvilka blott väntade på passande vind, och hvars höga master förlorade sig i dunklet. Der funnos skepp,