hvilka den närvarande freden emellan Frankrike obh Osterrike blifvit afslutad, kunna knappast framvisas. Franske kejsaren slutar fred emedan kriget hotar att antaga ett för stort omfång, på samma gång som kejsaren at Österrike förklarar, att han nedlägger vapnen emedan han stod öfvergifven af sina allierade, alltså emedan kriget icke kunde få den utsträckning, som han önskade gifva det. England har från början varit emot kriget, det har på hvarje sätt sökt hålla Frankrike och Nardinien tillbaka, det har beständigt misstänkt franske kejsarens atsigter, och nu, då freden är sluten, visar det, som vi på annat ställe i bladet meddelat, sin harm öfver att kejsaren icke fortsatt kriget till dess Österrikarne voro fullständigt fördrifna ur Italien. Preussen har allt sedan konfliktens början ställt sig 1 ett fiendtligt förhållande till Österrike, det har vägrat att deltaga i ewt krig, hvilket man i Wien förklarat hafva till syftemål den konstitutionella författningens kullkastande i Sardinien och införandet af en klerikal regering; det har rådt Österrike att uppoffra en del af sina italienska besittningar; det har förtretat sin rival i Tyskland, och likafullt höllo dess armåer på att intaga positioner, hvilka lätt kunnat framkalla ett krig med Frankrike och derigenom faktiskt gjort Preussen till Österrikes bundsforvandt. Ryssland intog en vänskaplig ställning till Frankrike och Sardinien, man skyllade det till och med för att hafva afslutat en hemlig traktat med kejsar Napoleon, rigtad mot England och Tyskland, och det uppställde armåkorpser vid sina gränser, men deltog dock i Berlin i underhandlingarne öfver det medlande ultimatum, som i så hög grad förtretade både Frankrike och Osterrike. Iltalien har gjort stora offer för sin så kallade frihet, det har visat större mod, sammanhållning och måtta än någonsin förut, det har på hvarje sätt sökt lämpa sig efter franske kejsaren, och till lön för dess uppoffringar har ,,befriaren förklarat, att det nu för första gången blifvit en nation. Men det hör äfven på samma gång, att en del af dess område för framtiden skall sucka under Österrikes ok, att ett förbund skall bildas, i hvilket Österrike, detta så förhatade tyranni, skall hafva stämma, — och det inser genast, att oberoendekampen ånyo skall börja, att det denna gång kämpat förgäfves, och att de gamla förvecklingarne ånyo skola visa sig fast under en ny form. Franske kejsaren grep till vapen för att slutligen afgöra en fråga, som hotade Europas framtid med stora faror; men i hufvudsaken lemnar han frågan oförändrad och hans uppträdande har blott öfverallt i Europa efterlemnat en osäkerhet, som icke förut fanns. Det är derföre icke öfverraskande att Frankrike fortsätter sina rustningar, alldeles som om det ej nyss ingått fred, och att England outtröttligt arbetar på att sätta sitt försvarsväsen på en sådan fot, att det kan vara förberedt på hvarje öfverraskning. Den förklaring öfver sitt handlingssätt, som kejsar Napoleon afgifvit inför en uppvaktande deputation, är i allmänhet väl skrufvad, men illa hopkommen. Anländ framför Verona, säger han, hotade striden att antaga en annan karakter och från en militarisk blifva en politisk. Han hade olyckligtvis blifvit nödgad att i fronten angripa en bakom starka fästningar förskansad fiende, hvars flanker skyddades af neutralt område. Följden skulle blifvit, att han efter ett långt ofruktbart helägringskrig hade småningom fått se Europa stå i vapen emot sig. Om, oaktadt neutraliteten, kriget hade uppblossat äfven vid Rhen, så hade han ovilkorligen och utan betänkligheter nödgats anlita revolutionens bistånd. Han hade endast Frankrikes väl i sigte, när han undlät detta. För mycket blod hade redan blifvit utgjutet. Det är mig, förklarade han, svårt nog att öppet inför Europa frångå mitt program genom att inskränka det till Minciolinien i stället för Adriatiska hafvet, samt att dermed hatva gäckat höghjertade illusioner, fosterländska förhoppningar. — Så lyder, enl. till Hand. Tidn. ingånget telegram, den förklaring, som Napoleon funnit sig nödsakad afgifva för att rättfärdiga sig inför transka folket. Om än äfven mycket är sannt uti densamma, så torde den dock efter vanligheten ej lägga hans innersta motiver i dagen. De torde utan tvifvel vara helt andra. Nu är den stora frågan: huru skall detta , Italienska förbund kunna bildas, så att någon stort mer än Österrike blir belåten med detsamma? Detta torde efter de oroande underrättelserna från Italien, icke blifva en lätt sak för Napoleon, och troligen måste saken