Göteborgsposten – 23 juli 1859, sida 2

sade hafvets yta. En gäll, uthållande hvissling väckte plötsligt Jean-Marie. Han reste sig upp och varseblef på en kabellängds afstånd från sin båt en staten tillhörig kutter — VEcureuil, stationerad på kusten — med utspända segel långsamt nalkas hans skuta. Den ankrade och nedfirade sedan sin slup, deri flera personer togo plats: ett äldre, välklädt fruntimmer, som under sin parasoll sökte skydd mot solhettan, en ung man med vänligt utseende, som kallade den gamla damen sin mor, samt högbåtsmannen, som förde befälet öfver de sex roddarne. Snart låg den intill Jean-Maries båt och den unge mannen med sin mor skyndade fram och omfamnade den fattige skepparen som var nära att falla omkull af förvåning och rörelse. — Min käre herr Domeneuc, sade den åldriga lamen, ni har räddat min sons lif; vi längtade båda utt få betyga er vår tacksamhet; men ni bor långt rån staden och vi visste ej hur vi skulle få träffa er. Befälhafvaren på VEcureuil, som är en af våra vänner, har varit nog god att vilja föra oss hit. — Ni är alltför god min fru, genmälte Jean-Marie helt förlägen. — Det var ändå mera godhet af er att rädda mitt lif med fara för ert eget! utropade den unge mannen. Jag hade ingått vad att jag skulle utom rågbrytarne lofvera med jullen ... — Det var orätt af er, min herre. ..i en sådan