Göteborgsposten – 23 juli 1859, sida 2

Om Jean-Marie också ej hörde ett enda ord a alla de artigheter, som sades honom, nådde åtmin stone ett eko af hopens stormande bifallsrop han: öra. Han darrade af glädje dervid. Emot aftonen blef vädret ånyo vackert. Soler blickade åter fram mellan molnen och öfvergjöt ha och land med ett purpurskimmer. Slupen, till ankar i den lilla viken, vaggades så sakta af de lugnade vå gorna, att skepparen och gossen, sittande bredvic hvarann på båtkanten, helt tyst hängåfvo sig åt sin: tankar. Gossen tänkte på huru ljufligt det var at efter en dags strängt arbete få sitta med armarne kors och värma sig i aftonsolen. Jean-Marie frågad sig om det ej vore bättre att öfverge båtskepparyrke och åter börja tjenstgöra på stora fartyg, som gjord långa resor. Denna milda qväll påminte honom on aftnarne under tropikerna, då solen, omgifven af smi förgyllda skyar, kastade sina sista strålar emellan ko kospalmernas långa blad; helt och hållet hängaf har sig åt detta minne. Med tiden förändras våra tan kar; men ibland behöfves endast obetydligt af värm: och ljus för att gifva åt redan till hälften utplånad bilder en plötslig tjusningskraft. Under hela aftonen sysselsatte sig Jean-Marie mec att uppgöra planer för sin afresa. Två dagar derefter låg han halfsofvande, försänk i drömmar under seglet, hvilket var spändt som et tält öfver däcket. Solen stod högt på himmelen, kloc kan var ungefär elfva; knappt en enda vindflägt kru