då hon kom till honom och så vänligt bad om en plats i hans båt och så utan tvekan ställde sig under hans beskydd, fattades Jean-Marie nästan af svindel; men hans fröjd var ej lång; denna några timmars färd hade blott förskaffat honom förmånen att se den unga flickan med förakt lemna hans båt, utan att säga honom ett enda vänligt ord till afsked. Dagsljuset återförde hvarken glädje eller frid i Jean-Marie Domeneucs själ. Han skyndade att aflemna sin last och beredde sig att åter gå till segels. Vinden blåste häftigare än aftonen förut; himlen var betäckt af mörka, regndigra moln och den återvändande floden skummade hvit mot skären. Hafvet var oroligt, bullersamt; vågorna tycktes otåliga, uppretade. — I dag komma vi att taga in dugtigt med saltvatten, min gosse lilla, sade Jean-Marie till sin lille medhjelpare; sjön går hög och vinden är emot. Gossen svarade ej, utan hjelpte hurtigt sin husbonde att refva storseglet. Tågen surrades hårdt och sedan det, som fasthöll båten vid stranden blifvit infiradt, skyndade den lilla skutan utan besinning framåt. I samma ögonblick stötte en liten julle, lätt och spetsig som en pirog från stranden och sköt genom vattnet med en sådan hastighet att vågorna stänkte högt öfver dess relingar. På denna bräckliga farkost befann sig endast en elegant klädd ung man; med ena handen omfattade han styret, med den andra skötte han seglet.