hade han ej, som barn, hjelpt henne att klättra upp för klipporna! huru ofta hade han ej, med fara för sitt lif, plundrat fiskmåsarnes bon på dess gula, svartfläckiga ägg, blott för att deraf göra rosenkransar, hvilka Victorine sedan upphängde emellan blomsterbuketter omkring sin favoritmadonna. Ack! dessa dagar flydde så hastigt. Vid femton års ålder blef Jean-Marie sjöman. Han följde med en fregatt och stannade i många år på aflägsna haf. Sjömännen tillbringa sina bästa år långt, långt borta från fädernehärden och byn, der de lemnat alla dem de älska på jorden och som älska dem! Vid sin återkomst fann Jean-Marie den unga flickan så stor och vacker, så prydligt klädd, att han ej ens vågade bjuda henne den kokosnöt han hemfört åt henne. Den unga, rikt klädda flickan gick sin väg fram med högburet hufvud; hon var byns drottning. Knappast igenkände hon sjömannen, som återvände blek, uttröttad, med renseln på ryggen, till sitt hem. Jean-Marie förstod att hon glömt honom och att hon ej heller ville påminna sig honom. För sina hopsparda penningar köpte han den gamla skutan, hvaruti vi sett honom färdas till Saint Malo, och började nu segla för egen räkning. Efter att i så många år hafva stått under kommando, ville han nu få befalla sjelf. Och dessutom kände han en emotståndlig dragning till denna strand, dit han så ofta, under sina långa sjöresor, i jankarna försatt sig tillbaka. Ännu aldrig efter hans Werkomst hade Victorine tilltalat honom. Derföre,