I. Den obetydligaste bäck, förlorande sig i någon trång dal, besökes dock alltid af landspolen, som, flygande tätt ätmed vattenytan, deri speglar sina granna fjädrar, lysande som smaragd och safir. Så finnes ofta i den mest okunniges hjerta, hos den, hvars själ svårast tryckes af detta lifvets besvärligheter, en gyllene dröm, en hoppets stråle, som lyser för honom. Den fattige sjömannen, Jean-Marie Domeneuc, som på sin bräckliga båt trotsade vågor och vindar, hade också sin leende drömbild, som strålade mot honom under hans mödor. Victorine, inspektorens dotter, sysselsatte hans tankar mer än han sjelf ville medgifva. Han hade sett henne växa upp; huru ofta