rat, bredde smör derpå, åt den under tystnad, drack ett glas cider och tände derefter sin pipa. Då floden drog sig tillbaka lemnade den båten nästan på det torra; der den låg på sidan, liknade den ett sofvande djur. Den lille skeppsgossen, ihopkrupen mellan vedknipporna, somnade: snart, men ej så Jean-Marie Domeneuc. Han läg utsträckt på sin madrass och betraktade länge stjernorna på firmamentet, men sömnen infann sig ej. Emellertid hvilade allt omkring honom på haf och på land, utom bekassinerna, som stundom läto höra sina gällas kri, under det de sprungo omkring på den våta sanden, samt hamnvakten, som vandrade fram och åter på bryggan.