— den hotade antaga större proportioner än har önskade. Detta är icke ett ridderligt skäl at gifva en armå, som i ett lysande fälttåg mi stat tusentals tappra kamrater utan att ern:i något af hvad den hoppats. Soldaterna önskt I sysselsättning, ära och befordran. Om kej saren underrättar dem, att han slutat fred a fruktan att kriget skulle få en större utsträckning, måste de naturligtvis anställa gissningar öfver hvem som kunnat hejda dem i deras segerlopp. Det var icke England. Är det Prenssen? Det är icke troligt; detta uppehåll i striden måste då snarare anses som en diversion än som ett upphörande. Var det Ryssland? Ansåg Ryssland att Österrike var tillräckligt förödmjukadt? Var Ryssland under kriget den kirurg, som höll fingret på patientens puls och gaf tecken till upphörande så snart de ungerska febersymptomerna visade sig? Alla dessa grunder skulle kunna hafva verkat tillsammans. Det finnes visserligen en annan möjlighet, och den vilja vi hänskjuta till bemötande af dem, hvilka för icke länge sedan så hårdt angrepo oss emedan vi tviflade på att Napoleon skulle införa en fri och konstitutionel regeringsform i Italien. Franske kejsaren har måhända hemligen fått Österrike att förbinda sig till att icke vidare blanda sig i Italiens angelägenheter. I så fall är allt i ordning. Påfven och Storhertigarne ställas upp på parad blott för att gifva Napoleons princip — , Folkets suveränitet — fritt spelrum. Kunna de hålla fast på hvad de hafva, så är det godt; kunna de det icke, så faller hela herrligheten tillsamman och Italien skapar sig då, öfverlemnadt åt sig sjelf, sin egen lysande framtid. Det gifves ingen gräns för mensklig lättrogenhet, och det finnes utan tvifvel många, hvilka tro på dylika omöjligheter. Vi göra det icke. I den nya ordning se vi icke annat än en universel och oemotståndlig despotism. Telegrafen har bekräftat att Cavour inlemnat sin afskedsansökan i harm öfver det lumpna resultatet, som ej i någon mån motsvarade hans förhoppningar, och att Victor Emanuel bifallit hans anhållan. Af denna händelse kan man sluta till krigets beskaffenhet. Cavour var en uppriktig karakter. Han trodde att Italiens oberoende var Napoleon den tredjes närmaste uppgift. Den tillit han sjelf hyste och förstod meddela andra, satte Mazzini och hans emissarier i misskredit i hela Italien. Det var Cavour som gaf signalen till de successiva insurrektionerna i de mindre italienska staterna. Man tillskrifver hans inflytande att revolutionerna i Florens, Parma och Modena icke blefvo blodiga, och att Rom höll sig stilla. Cavour trodde på en konstitutionell italiensk enhet och trodde tyvärr att Kejsar Napoleon hyste samma åsigter som han sjelf. Han var döf för alla varningar. Patrioter och unga damer sätta en tro till mäns löften, hvilken icke några föreställningar kunde rubba, och som allenast en bitter personlig erfarenhet kan beröfva dem. Stackars Cavour! Han hade en stor bana för sig, ty han var rättskaffen och nitisk; men han var derjemte lättrogen och otålig samt blef ett verktyg för egennyttan. Historien berättar oss hvad som en gång hände i Tilsit och i en framtid skall man troligen få läsa i franska memoirer hvad som yttrades i Villafranca. Vi behöfva emellertid icke att afvakta den autentiska berättelsen; resultatet visar hurudant samtalet varit. ,, Min