— Se der en herre, som inte är rädd och som förstår att föra sin båt, sade den lille skeppsgossen, i det han drog ned sin linnemössa öfver öronen. — Man måste hafva bra stor lust att segla före frukosten för att vilja ge sig ut i en storm som denna med en sådan pirog, svarade skepparen. Så fin herre han är, kunde det dock hända att han ginge till botten; det vore synd... Han är rik, den herrn, han är lycklig!... Gif mig hit brödet, gosse, det är tid att äta litet nu. Jean-Marie åt sin lilla frukost och la Victorine, som nu passerade yttersta punkten af fördämningen vid hamnen, kämpade hårdt mot vågorna, då jullen, voltigerande lik en fiskmås omkring slupen, af en ofantlig våg kastades åt sidan och inom ett ögonblick fylldes af vatten. Den unge mannen, som fört den, försökte att rädda sig medelst simning; hans arm var invecklad i tågvirket; han kämpade med förtviflans mod mot vågorna, som oupphörligt öfverspolade honom och hotade att begrafva honom i djupet. — Gosse, ropade Jean-Marie, tag styret, gå tätt bidevind ... Om det vore jag, jag som blott har sorg här i verlden och är så eländig... lika godt då att dö!...Men den unge herrn der, det vore sorgligt... Vid dessa ord kastade han sig i vattnet med den bekymmerslösa djerfhet, som förakt för litvet ingifver. Med kraft stred han emot vågorna, som kastade honom hit och dit och framskred långsamt till den unge mannen, som alltmer förlorade krafterna. Hvar