Båtskepparen från Cap Frehel. (Ötvers, fr. Franskan.) IL (Forts. fr. föreg. N:r). Kusin Lucas tog sin unga slägtings arm och de begåfvo sig tillsammans inåt staden. Den glömska Victorine skyndade framåt, pratande med hög röst och vaggande hufvudet, lik en fogel, som skakar sina vingar; hon aflägsnade sig utan att bevärdiga den stackars Jean-Marie, som helt bedröfvad surrade fast storseglet, med en blick eller ett enda ord. Gossen hade sprungit efter den unga flickan med hennes knyte och återkom vid nattens inbrytande med mössan full af körsbär, hvilka han köpt för de drickspenningar kusin Lucas gifvit honom. — Skeppare, frågade han då han åter steg ombord på skutan, tog ni ingen afgift för resan af inspektorens dotter? ... Ack, hvad hon såg belåten ut öfver att åter vara på landbacken! Hon sade också till den der kapten, som bjöd henne armen: aldrig, aldrig mer skall det hända att jag seglar i JeanMaries båt. Domeneuc svarade ej. Efter att hafva ordnat allt ombord, framtog han ett bröd, skar deraf tvänne skifvor, den ena för sig, den andra för sin lille kam