Fredsslutet. (Efter Times.) Franske kejsaren har för sin armå fram ställt de skäl, hvilka förmått honom att be vilja Österrike den nyss slutade freden. De är ett dokument som behöfver många gånge genomläsas och som gifver anledning till mån gahanda gissningar. Egentliga syftet mec kriget synes hafva varit att göra Italien til en nation, och detta synes äfven vara upp nådt. Visserligen behåller Österrike Vene dig, säger Napoleon (illustrerande ordsprå ket: Qui gexcuse, saccuse); men han förklara att denna omständighet är oväsendtlig alldenstund Venedig skall fortfarande vara en italiensk provins och utgöra en del af det Ita. lienska förbundet. Vi måste tillstå att viicke kunna fatta denna kejserliga förklaring. At! Venedig fortfarande blir italienskt, det kunna vi tydligt se, svårare skulle vara att fatta huru det kunde blifva böhmiskt eller ungerskt; men huru denna händelse kan göra Österrikes välde öfver detsamma mindre vigtigt, inse vi ej. Det är en af de logiska slutledningar, som allenast en kejsare i spetsen för sina legioner kan med något eftertryck uttala. För vanligt sundt förstånd ser det ut som Österrike genom besittningen af Venedig fått en rättighet att blanda sig i hela Italiens politik, hvilken den förut icke egde. Österri. ke, denna stora militär-monarki, har genom denna besittning blifvit medlem af ett förbund, hvilket består af Österrike och några obetydliga och okrigiska stater. Hvem skall herrska i detta förbund och hvem skall lyda? Österrike kan med rätta skryta af att det är likgiltigt hurudan vapenlyckan varit; ty antingen det går öfvervunnit eller segrande ur kampen vinner det dock alltid stridsäpplet. Hvad som förr var begränsadt, blir nu allmänt; hvad som förut var en usurpation, blir nu en rättighet. Vi kunna icke undra på att man berättar den franska armåen, att Lombardiets förening med Piemont gifver Frankrike en måiktig bundsförvandt. Detta är onekligen sannt; men Frankrike har köpt denna allians till ett fruktansvärdt pris, och Lombardiets oberoende är icke det oberoende, som Lombarderna suckade efter. Det är, som sagdt var, svårt att fatta Napoleons mening. Han är nyare tidens sfinx, och hans existens beror på att han icke blir genomskådad. Men af alla de gåtor han förelagt Europa är ingen mera invecklad och svårlöst än denna traktat från Villafranca. Om man icke med säkerhet känner upphofsmannen till ett eller annat, brukar man fråga sig: till hvilkens intresse har det skett? Men här uppkastas förgäfves en sådan fråga. Skattkammaren är uttoömd, blodet utgjutet, kriget slutadt och fred sluten; men såvidt vi kunna se har icke någon fått gagn af detta krig. Sardinien känner sig icke alldeles lyckligt öfver sina nya besittningar, och Victor Emanuel skall finna en ringa ersättning i Lombardiet för hela Italiens entusiastiska tillgifvenhet. Frankrikes område har icke blifvit utvidgadt, och jordens förtryckta folkslag se icke någon vän i Frankrike. Sjelfva Frankrike har icke vunnit annat än vissheten om att dess kejsare förstår manövrera med en armå. Det är ännu i detta ögonblick icke öfverbevisadt om att hans skonsamhet mot Osterrike varit en handling af ädelmod. Kejsaren säger, att han afbröt striden emedan