Göteborgsposten – 20 juli 1859, sida 2

ning helt nära la Victorine. Matroserna hade tagit väl till bästa före afresan och den lilla båten blej genast föremål för deras muntra anmärkningar. — Se, sådant vattenfat!... Aha, en vedhandlare!. . . Hör du, Jean Marie, hvar har du stulit den vackra flickan, som du gömt der, bakom dina vedknippor!...— Skeppet återtog sin kurs och fortsatte majestätiskt sin färd, under det Jean-Marie, mörkröd af vrede, med darrande hand omfattade styret. Den unga flickan, som äfven hört några af sjömännens speord, såg trumpen ut och blickade otåligt mot stranden. Aftonen var inne; solen, som sjönk alltmer mot horizonten, strålade ännu med en sista glans på fönstren i de stora husen i Saint Malo, hvilka nästan tycktes anstränga sig för att kunna blicka ut öfver fästningsvallarne. Vid denna tid på dagen röra sig, synnerligast under den vackra årstiden, en stor mängd promene. rande på hamnbryggan i Saint Malo: gamla afske dade sjömän, berättande för hvarandra sina äfventy! på hafvet; skeppsredare och mäklare, sökande at med tillhjelp af kikare igenkänna de fartyg, hvar ankomst de vänta; folk från inre delarne af landet hvilka med sina familjer kommit till kusten för at bada och som med häpnad njuta af den präktiga an blick, den omätliga oceanen erbjuder. På intet stäl le eger man så vidsträckt utsigt öfver hafvet, som pi yttersta ändan af Saint Malos hamnbrygga ; ingenstä des aftäcker tidvattnet under dess reguliera förän