Göteborgsposten – 20 juli 1859, sida 2

gungande rörelser behagade ingalunda inspektoren: dotter, som dessutom alltsomoftast öfverstänktes a: hafsskum, och slutligen blef hon ond. — Hvad vill ni väl jag skall göra, sade Jean-Ma rie; vinden friskar opp litet, men vädret är ju vac kert föröfrigt; ni behöfver ej frukta någon fara. Svej in er i min rock, om ni fryser... — Tack skall ni ha, sade Victorine föraktligt men er båt kommer ju ej af stället; nu borde ni fö längesen varit framme i Saint Malo. ... Se, så der tager in vatten!... — Det kommer sig deraf att vi nu äro helt när: banken vid Moulinet, der hafvet alltid är oroligt .. Den lille skeppsgossen började nu pumpa, såson alltid, då båten nalkades Saint Malo; från botten a slupen framkom ett mörkt, stinkande vatten, som för orsakade den unga flickan illamående. — Sannerligen, ropade hon med ett uttryck a vämjelse, tycker jag att ni borde hafva kunnat för skona mig från detta, Jean-Marie! Aldrig mer skal jag färdas med denna båten, der vattnet intränge: lika lätt som i en korg! Jean-Marie suckade. — Hade jag blott medel dertill, genmälte har halfhögt, skulle jag nog bygga mig en bättre .. Man gör hvad man kan tör att uppehålla sitt elän diga lif. Under det han yttrade dessa ord, seglade et stort fartyg ut ur hamnen och kom under en kryss