Göteborgsposten – 20 juli 1859, sida 1

— Försök blott att invända och du skall få se . .. Gif mig sött vatten, jag måste raka mig... Di måste också tvätta dig och taga på din röda busaron som vore det helgedag i dag. Gif mig min rock; si der, ser du, när jag lägger den fyrdubbel med ärmar ne inunder, blir det en dyna, så att hon skall kunn: sitta beqvämt. .. — Hvem? Inspektorens dotter? ... Men säg mig skeppare, är det för hennes skull ni kallat er skut: Victorine? ... Skeppare Domeneuc vände gossen ryggen med et uttryck af sårad värdighet. Sedan han med en dubbel knapp igenknäppt sir busaron, pådrog han ett par segelduksbyxor, som ej räckte längre än till knäet. Vaxläderhatten, som s0len och regnet hjelpts åt att fjella på många ställen, doppades i saltvatten och återfick derigenom en viss glans; sedan Jean-Marie satt hatten på hufvudet tryckte han ned den med handen, liksom om han sagt för sig sjelf: Nu kan den vackra Victorine komma när som helst. Och hon kom verkligen på utsatt timma med sin paraply och sitt lilla knyte i handen. Då JeanMarie varseblef henne, satte han vid rodret en liten pilkäpp, hvars bark nyss blifvit afskalad och i hvars topp en liten flagga, stor som en hand, var fästad. I detta ögonblick kände Domeneuc sig lika stolt, lika lycklig, som en amiral skulle kunnat vara, då denne ombord å sitt tredäckade skepp emottager en drott