Göteborgsposten – 20 juli 1859, sida 1

— Bevars! jag reser när floden kommer, snart, framemot klockan tre, svarade sjömannen i det han ref sig i hufvudet. — Min gumor har skrifvit till mig att jag så fort som möjligt skall besöka henne; om det ej blir alltför besvärligt för er, skulle jag vilja följa med er. Det är ju god vind eller hur? — Ja, den är på syd-sydvest; hafvåt är lugnt, jag kan vara i S:t Malo före solnedgången . . . — Just så; vill ni taga mig med? — Helt visst, genmälte den tillfrågade, som ej visste om han skulle tro sina öron; men det blir för obeqvämt för er ombord på slupen... — Det betyder föga då färden ej varar mer än två eller tre timmar. Vid flodtiden skall jag återkomma med mitt knyte. Farväl till dess och tack för er beredvillighet. — Intet att tacka för, svarade Jean-Marie. Sjömannen stod några ögonblick qvar på samma plats, betraktande den unga flickan, som aflägsnade sig mellan klipporne; snart återvände han dock ombord å slupen och arbetade med sådan ifver på lastens instufvande att allt var färdigt i det ögonblick dånet af den första vågen tillkännagaf flodens återkomst. — Välan, sade då Jean-Marie Domeneuc, hör du, gosse, du måste sopa akterut i slupen, tvätta och skura och göra så rent som vore det en amirals båt. — Det blir svårt, skeppare!