Lå Ole BARA UM VARAR Rn VIVvV TAR TNA nn äittad. Enligt densamma inleddes det personga närmandet emellan de båda suveränerna å så sätt, att österrikiske kejsaren lät göra n förfrågan i franska lägret, huruvida det ej ore möjligt att återfå de jordiska lemningarne f den unge furst Windischgrätz, som stupade slaget vid Solferino. Från franska sidan ökte man genast att gå denna önskan till nötes. Man lyckades återfinna furstens lik, ch kejsar Napoleon lät en af sina stabsoftiserare öfverföra detsamma till österrikiska högivarteret. I högqvarteret uppstod ett samtal ned den franske officern, och man beklagade L ömse sidor de sorgliga offer af menniskolif, vilka kriget fordrat, och resultatet blef att kejsar Frans Josef sände en son af fällmarskalk Urban som parlamentär till franska höggqvarteret. Efter en sammankomst med denne afsände kejsar Napoleon den egenhändiga skrifvelse, som föreslog ett vapenstillestånd, och från österrikiska sidan gick man naturligtvis ögonblickligen in på detsamma. Underrättelsen om fredens afslutande åstadkom icke någon öfverraskning i Paris. Man tyckes der redan d. 10 d:s varit underrättad om, att freden kunde anses som afgjord och man hade temligen god reda på vilkoren, ehuru man dock antog, att de på långt när ej skulle blifva så gynnsamma för Österrike, som det nu vill synas. Man tviflade icke på att Osterrike skulle afstå Lombardiet, men med fästadt afseende på Kejsarens förklaring vid krigets början, insåg man icke möjligheten af att Österrike skulle få behålla Venetianska området. Man hade trott att denna del af Österrikes besittningar i Italien skulle bilda ett sjelfständigt rike under Erkehertig Maximilian. — Mycket af den gamla surdeg, som skulle undanskaffas, är således qvar. Österrike kommer att blifva medlem både af Tyska och Italienska förbunden; en dubbelhet som i framtiden med säkerhet torde leda till förvecklingar. Hvem kunde också tro, att hertigen af Modena skulle återfå sina besiltningar, han som med så komisk stolthet visat ett fiendtligt sinne mot Frankrike, och ännu icke erkännt Napoleon som Fransmännens kejsare! Den som mest synes hafva blifvit gäckad i sina förhoppningar är Sardiniens premierminister, grefve Cavour. I sina cirkulärer har han alltid, litande på Napoleons ord, förklarat krigets syftemål vara Italiens oberoende och Österrikes utestängande från halfön. Han har nu äfven inlemnat sin afskedsansökan, hvilken, enl. hvad telegram i dag upplyst oss om, blifvit bifallen af kung Victor Emanuel. Då afsked så hastigt blifvit gifvet åt den, som varit själen både i Sardiniens diplomati och inre förvaltning, måste man antaga, att Cavours afskedande ingått i kejsar Frans Josefs uttryckliga vilkor. Skulle så vara förhållandet, förundrar det oss dock huru Napoleon, med åsidosättande af Sardiniens fördel, kunnat bifalla denna begäran, helst det torde varit Napoleon som egt rätt att diktera fredsvilkoren. Hvarifrån Napoleons plötshga benägenhet att sluta fred kommit, är en nog svårlöst gåta. Vi kunna dock ej finna något tillfälle mera gynsamt för en sådan benägenhet än just det närvarande. Efter att på fem veckors tid hafva vunnit tvenne hufvuddrabbningar och tre stora träffningar, eröfrat Lombardiet och kastat Österikarne tillbaka till Adige samt samtidigt kunnat angripa Verona och Peschiera, utan att en enda gång hafva lidit något nederlag, är frestelsen att afbryta ett så lysande fälttåg, förr än någon skugga fördunklat detsamma, alltför stor och loekande. — ,Times har gifvit en egendomlig lösning af gåtan; om den är riktig, det får framtiden utvisa. Så här yttrar sig bladet: , Kriget i Italien är kejsar Napoleons första dagsmarsch, det är början till en vidt omfattande plan, som icke kan gå ut på mindre än att skaffa franska nationen upprättelse för nederderlaget vid Waterloo och den fremmande invasionen samt att utvidga Frankrikes gränser. Hela Europa skall då med svärdet vid sidan afvakta Kejsarens nästa steg mot det mål, man tror honom ega. Under sådana omständigheter skall Frankrike lätt försonas med freIden, hurudan sinnesstämningen än må vara i I Italien.s — I London väckte underrättelsen Jom vapenstilleståndets afslutande en utomorI dentlig uppmärksamhet. Statsråd hölls genast och en kurir afsändes till Berlin. Det påstås latt engelska regeringen fruktar för en hemlig öfverenskommelse mellan Frankrike och -l Österrike angående Italien, och att regeringen li förening med Preussen skall fordra att få vaIlva med vid den slutliga uppgörelsen. — I Pa