Göteborgsposten – 9 juli 1859, sida 2

med en mine af bittert förakt all den herrlighet, som omgaf henne. Derpå stödde hon åter hufvudet i handen och öfverräknade inom sig alla de otaliga lidanden och sjukdomar som hota menniskans lif. På morgonen hade man för henne beskrifvit en fattig familj, som suckade i det djupaste elände; nu, vid hennes barns sjukbädd, trädde dessa olyckliga åter fram för hennes själs öga och hon kände sitt hjerta värmas af djupt medlidande. Hon kastade ännu en öm blick på sitt barns lilla feberglödande ansigte, reste sig derefter sakta upp, tog fram ur byrån en silkesbörs, genom hvars maskor skimrade glänsande guldstycken, kallade med dämpad röst på sin trogne betjent och befallde honom att genast utan dröjsmål begifva sig med penningarna till den fattiga familjen. — Skynda dig, sade hon, ty den begår synd, som låter den fattige vänta på hjelp, om det ock är blott ett ögonblick. Hon närmade sig nu åter barnets bädd. — Sällsamt, allt syntes henne förändradt. Ett outsägligt. mildt uttryck hade spridt sig öfver den lille sjuklingens drag, hans andedrägt var mindre tung, ja rummets luft tycktes tillochmed vara mindre tryckande samt solens strålar varmare och vänligare. Hvaraf denna förändring? Den sköna damen viss: te..det icke; ty hon-kunde -ej-anay; att barmhertighe: tens engel fanns i rummet, afkylde luften med sin: hvita vingar, spred ljus och gaf nytt lif åt allt om