Göteborgsposten – 6 juli 1859, sida 2

— Jag skall återkomma hvarje morgon och ni vill ju låta mig veta huru han befinner sig, eller hur? sade jag, tryckande sjukvaktarens hand, ty mitt hjerta hade öppnat sig för hans genom det gemensamma intresse och deltagande vi hyste för den unge sjuke. Ni underrättar mig när jag kan få komma in till honom och, så snart han kunnat nämna sina föräldrars namn och vistelseort, skall jag skrifva till dem. Men låt under tiden intet fattas honom; jag är ju hans bror. Åter tryckte vi hvarandras händer; sjukvaktaren begaf sig in och jag skyndade ut på trappan, der jag ett ögonblick stannade för att i full dager inandas den friska morgonluften. En folkhop närmade sig från gatan Ecole-de-Medicine; midt ibland folket varsnade jag en bår; den nedsattes vid foten af trappan, der jag stod; en läkare skyndade dit; han borttog klädet, som täckte båren, jag såg mannen . .. det var en sprutlangare. — Här är intet att göra, sade läkaren, stackars olycklige! Olycklige, o nej! att sa skiljas hädan är ej att dö, det är att upphöjas! Detta hjelteansigte, jag igenkände det; det var denna gestalt jag endast sett genom rök och lågor, men som dock inpräglats i mitt minne. Dessa armar, nu utan lif och rörelse, voro de, som haft nog styrka och mod att räcka mig den unge mannen, som de räddat undan lågorna, i samma ögonblick svalget