Göteborgsposten – 6 juli 1859, sida 2

luften, som aldrig tyckts mig vara så frisk och ljut, Jag insög den begärligt och plötsligt erinrade jag mig, vid åsynen af en korg friska, doftande blommor som fördes till torget, den sjuke, som jag om natten hjelpt att rädda; jag vet ej hvarför, jag vet ej huru det kom sig, men jag befann mig redan vara på väg till sjukhuset. Jag blef insläppt; jag såg honom blek, aftärd, som ett lik; och likväl ansvarade läkaren, som nyss lemnat honom, för hans lif. Då hans slocknande blick fästades på mig, lyste hans ögon af en fuktig glans: man sade honom att jag var hans räddare; denna blick hade kunnat betala ett hårdare arbete än def jag utfört under natten. Jag kände att jag skulle älska honom. Ja, vänskapen fanns redan då han med svag röst hviskade: — Min mor skall komma att tacka er! Jag skyndade att säga det tacksägelsen ej till. kom mig; jag ville berätta huru jag mottagit honom af sprutlangaren, som förde honom ur lågorna; mer sjukvaktaren gaf mig ej tid dertill; han förde mig bort i det han sade att den sjuke ej hade styrka at höra mig. Af en typhusteber qvarhållen vid sängen derifrån han blifvit ryckt i det ögonblick då han va nära att bli ett lågornas rof, hade han troligen der våldsamma sinnesrörelsen, hvilken förändrade sjukdo mens karak att tacka för sitt lif; men det störste , n ovörd hvila fordrades och jag måste afsti : önskan att se honom under några dagar. tor