Göteborgsposten – 6 juli 1859, sida 2

de brinnande bjelkarne; våra blickar möttes; jag rusade fram, jag klättrade upp, jag höll mig krampaktigt fast och mottog bördan, utan att svigta, ej ens i det ögonblick då sprutlangaren, som i mina armar nedlagt sin börda, försvann under de nedstörtande bjelkarna. Jag bar ned den sjuke, som tillbörde mig, var min egendom, tyckte jag; och vi, en man ur hopen, och jag, förde honom på en bår till närmsta sjukhus. Huru många timmar, som förflutit, vet jag ej; tidräkning fanns lika litet som trötthet. Sedan jag med en mängd obehöfliga föreskrifter aflemnat min skyddsling i sjukvaktarnes händer, återvände jag till brandstället; morgonrodnadens första skimmer blekte himmelens azur; den besegrade elden uppsände ännu liksom suckar af flammor, hvilka lyste emellan askan och ruinerna; den oerhörda rökmassan delade sig emellanåt, som för att visa dessa den bortdöende eldens sista ansträngningar. Sprutlangarnes magra gestalter voro svarta af rök; deras ögon sjönko in i sina hålor, dock arbetade de än. Man såg dem komma fram under hopar af materialier efter de nedrifna byggnaderna, utur de öppna stommarne af de vacklande, instörtande husen. För mig fanns intet mer att göra, jag återvände derföre hem i den mening att kasta mig på sängen för att njuta några timmars hvila. Men i min själ fanns för mycket lif, jag kunde ej somna. Jag gick ut att irra omkring på gatorna och inandas morgon