Göteborgsposten – 6 juli 1859, sida 1

efterträdde solen vid dess nedgång. Luften föreföl mig qväfvande. Jag blickade ut öfver kanten af ta ket och såg menniskorna ila förbi på den förtorkade vägen, alla i samma riktning. Stackars varelser! tre de väl att Luxembourg har frisk luft att bjuda på? frågade jag mig sjelf, i det jag gäspade och sträckte mig. Men jag hade beslutat att, sedan det så föga lyckats mig att finna nöje i min ensamhet, göra som de andra och jag påtog rock och hatt och spatserade långsamt nedför trapporna, räknande stegen för att hafva någon sysselsättning. Elden är lös! Elden är lös! Dessa voro de första ord jag hörde då jag satte foten på gatan. Jag sprang, hopen förde mig med sig och vid hörnet af en mörk gränd stannade jag bländad, betagen af häpnad och — vågar jag väl säga det? — af beundran vid åsynen af det fruktansvärda skådespelet. En rörlig, dyster cirkel omslöt den flammande platsen. Det var menniskomassan, oupphörligt närmande sig och oupphörligt tillbakavisad af de mörka gestalterna, som bevakade detta eldhaf. På andra sidan gatan blänkte vid återskenet af lågorna, en lysande rad palatser, med guld och diamanter. På de lysande facaderna syntes sprutlangarnes långa, magra gestalter. Like svarta demoner syntes de och försvunno åter; än såg man dem sitta på husknutarne, hänga sig vid utsprången på taken, kringgå balkongerne eller klättra längs efter takrännorna; vattenstrålarne, som oupphörligt sprutades öfver gatan, lyste som om de varit delar