Göteborgsposten – 6 juli 1859, sida 1

att släckas. Dånet af lågorna, brakandet af de in störtande bjelkarne, arbetandet vid sprutorna, machi nernas gnisslande, vattenämbarens slående emot hvar annan, yxornas och murbräckornas slog, menniskor nas rop och ljudet af deras steg, detta buller, bildad af tusen olika ljud, qväfde det hväsande ljudet a vattenstrålarne, som oupphörligt sköto in i den glö dande eldstaden, då plötsligt ett rop höjdes, öfverljudande tumulet: Till kedjan! till kedjan! Hopen drog sig tvekande tillbaka, jag dolde mig i en mörk alle. Men nu skyndade gubbar och barn förbi mig att erbjuda sin hjelp. Jag blygdes, jag följde. De svagaste öppnade kranar, uppkastade jorden och stenläggningen för att drifva vattnet, som rann bort utåt gatorna, tillbaka mot brandstället. Vattenämbar, krukor, husgerådssaker af alla slag gingo, fyllda med vatten, från hand till hand. Den allmänna ifvern var smittande; jag drömde ej mer, jag handlade. I min feberaktiga häftighet tycktes det mig som om jag skulle kunnat lyfta verldar; tröttheten hade försvunnit; jag kände ej svetten, som perlade på min panna mera, än jag kände vattnet, som flöt under mina fötter; jag trängde framåt; min hand utsträcktes instinktmässigt att hjelpa den hand som tröttnade; slutligen stod jag bredvid sprutlangarne, bredvid dem som ordnade och förde befälet öfver manskapet. Eldens sprakande, gnistorna, lågorna, de instörtande murarna, jag hörde, jag kände, jag såg allt