Göteborgsposten – 29 juni 1859, sida 1

Han satte sig ned och skref till Anna blott följande ord: Hedra din fader och din moder på det dig må väl gå och du må länge lefva på jorden. Dessa ord trängde skarpa som pilar in i flickans bröst. Hon sade ej ett ord och lade brefvet på bottnen af sin låda. Då fadren följande dag inträdde och frågade, om hon ändtligen ville taga Christian, svarade hon ödmjukt: Hedra din fader och din moder på det dig må väl gå och du må länge lefva på jorden. Det skulle nu hållas ett gladt bröllop. Christian bjöd i sitt öfvermod Jakob, som nu hemkommit, till vittne. Men just som pedellen skulle antända ljusen på altaret, ropade den förskräckte fadren: Jesus, hon är död! Christian kunde ej längre fördraga att vistas i denna nejd. Det var han, som var skuld till flickans död. Då man tillika i Annas låda fann de rader Jakob skrifvit, begaf han sig hemifrån och sade sig aldrig mer vilja återkomma. Så blef det krig. De stora engelsmännen ville åt de små danskarna, och hvar och en som kunde föra ett roder eller klara en talja måste ombord på kanonskeppen. Det fogade sig så, att Christian och Jakob på samma dag blefvo kommenderade ombord på samma skonare. Så mycket de kunde, höllo de sig ur hvarandras väg, men då de möttes, sprutade ögonen idel flammor.