Göteborgsposten – 25 juni 1859, sida 2

genast i Ryssland eller någon orientalisk despot-stat, och det är endast knutpiskan eller silkessnöret, som fattas, för att göra saken komplett. Men — hvad värre är än allt annat — det är en sanning ,, Folkets Röst här händelsevis upphittat. Ja, vi kunna ej förneka det; man kan tyvärr icke om dessa ,konduit-listor säga detsamma som Kellgren fordom sjöng om sin Lydia, ty — de finnas verkligen till! Det är endast en liten obetydlig anmärkning, som vi för upplysnings skull härvid vilja tillägga, och det är: att sådane listor funnits till så länge det svenska Tullverket existerat. Vi anse oss dock icke böra afspisa ,,Folkets Röst med ett blott och bart påstående, ty den enes ord kan möjligen anses så godt som den andres. Nej, vi vilja gå i botten med saken och genom utdrag ur tryckta och för alla tillgängliga författningar gifva den vigt åt detta vårt påstående, som är tillräcklig för att upplösa den förlåtliga insinuationen till — hvad den är. Vi vilja derföre här införa följande från handlingar, rörande Tullverket, hemtade särskilde föreskrifter i afseende på ifrågavarände ämne, med den dervid förutsända anmärkningen, att med det i alla äldre tullforfattningar begagnade ordet Betjente menas såväl tjenstemännen som den egentliga underbetjeningen. Tullarrende-Societetens Fullmäktiges cirkulär-ordres af d. 12 Dec. 1732 föreskrifver att berättelser böra insändas öfver Betjenternes frejd och skickelighet. K. Maj:ts Reglemente för Landttullkamrarne i riket af d. 17 Dec, 1756 stadgar: att förteckningar öfver den tjenstgörande betjeningen skola årligen af Tullkamrarne till Öfverdirektören insändas, och bör i samma förteckning anföras hvar betjents ålder, tjensteår, befordran, samt mer eller mindre skicklighet och förmögenhet, om någre och hvad förseelser af någon betjent kunna vara begångne m. m. Kongl. Tulldirektionens Cirkulär-Ordres af d. 9 Nov. 1816 anbefaller: att samtlige Tullkamrarne skola med de s. k. personella berättelserna ofördröjligen inkomma, hvarvid Tullkamrarne erimras om sin skyldighet att noggrannt uppgifva Betjeningen och derjemte efter pligt och samvete lemna sitt vitsord om hvars och ens förhållande, hvilken sistnämnde skyldighet är så mycket mera vigtig som Tullstyrelsens kännedom om underbetjeningens uppförande hufvudsakligen hemtas från desse uppgifter, och den Tullkammare följaktligen, hvilken med glömska af den oväld hvarje förman bör iakttaga, af hvad orsak som helst tillåter sig ett omdöme mot sanningen stridande, med skäl kan göra sig förvissad derom, att, då ett motsatt förhållande förr eller sednare upptäckes, hafva i detta afseende förverkat allt förtroende. Slutligen innehåller Kongl. Maj:ts förnyade Reglemente för Tullverket af år 1831 äfvenledes nådigt stadgande om dylika personella berittelsers årliga insändande till General Tullstyrelsen. Hvem gäller då egentligen detta bistra larmande och detta fruktansvärda hot att Redaktionen icke skall underlåta att med det första sjelf taga närmare reda på detta förhållande? Icke gäller det Stats-rådet Fåhreunus, hvilken, såsom Chef, i detta afseende blott ställer sig gifna stadganden till efterrättelse. Nej, Kongl. Maj:t sjelf är den, som här måste stå till svars inför Folkröstens obevekliga domstol, och i och med detsamma äfven hela det system, hvarpå vårt Tullverk är af ålder grundradt. Detta verk, med sin helt och hållet egendomliga inrättning, ställdt liksom midtemellan krigsståndet och vårt lands civila institutioner, erfordrar nemligen, för att kunna rätt uppfylla sin bestämmelse, mer än andra embetsverk en sträng och noggrannt handhafd disciplin inom dess stora och vidtutgrenade tjenstemannaoch betjeningspersonal. En Tullverkets tjenare måste, vid den dagliga och nära beröring i hvilken han står till den stora allmänheten, och hvarvid den enskildes ekonomiskä intresse ofta kommer i strid med statens rätt, samt med de moraliska frestelser, för hvilka han, tillföljd häraf, mer än andra tjenstemän, kan vara utsatt, hafva sitt namn fritt från äfven den ringaste fläck, om han skall kunna