Göteborgsposten – 25 juni 1859, sida 1

RN — Hio— värk var försvunnen utan att jag skulle kunnat säga när. Påföljande morgon föregaf jag, att jag förkylt mig, att jag hade hufvudvärk, och sade värden, att jag omöjligt kunde bestiga min häst. Han anmärkte dervid, att klockan tio på förmiddagen skulle en postvagn passera; jag förklarade mig vilja invänta denna och bad honom taga min häst i förvar tills jag skulle komma och återfordra honom. Derpå band jag en duk omkring hutvudet och sökte spela sjuk så naturligt som möjligt. Klockan nio hörde jag två bekanta röster under mitt fönster. Det var mina vänner Harm och Kraft. De hade kommit för att göra sig underrättade, hvarföre jag ej fortsatt min resa. Först talade de en stund med värden och kommo sedan in i skänkrummet, hvarest jag låg, till utseendet haltt inslumrad. De sågo obehagliga ut, alldeles så som jag tänkt mig dem, och att sluta af det yttre tycktes de just vara af det slags menniskor, hvilka alltefter omständigheterna antingen arbeta eller röfva. Båda blickade skarpt på mig, läto gifva sig något att dricka och gingo så åter sin väg. Jag kunde tydligt märka, att de sågo förargade ut. Klockan tio kom postvagnen; jag tog en plats inuti, och var klockan tre i Columbia. Det var lätt att skaffa mig inträde till min bror, hvilken jag sannolikt ej skulle igenkänt, om jag mött honom på gatan, så afmagrad och blek såg han ut. Men då jag meddelat honom mina upptäckter kom färgen igen på hans kinder, och han var sig åter lik. Han sade sig