Göteborgsposten – 18 juni 1859, sida 2

Från Utlandet. Österrikarnes plan för det kommande fälttåget är nu tydlig. De ämna ej vidare att vedervåga en batalj på oppna fältet; bakom den väl skyddade Mincio-linien åmna de låta de allierade uppsöka sig. Här koncentrera de sina stridskrafter sedan de utrymt alla platser som de haft besatta vester om Mincio. Äfven Modena och Kyrkostaten äro alldeles utrymda. De allierade hvila dock ej sysslolösa på sina lagrar. Redan hafva de gått öfver Adda-floden och dess biflod Serio såmt, enl. hvad dagens telegram underrättar, framträngt ända till Oglio. Det torde således ej dröja länge förrän de börja sina belägringsoperationer mot någon af Österrikes starkaste punkter på det venetianska området, under det samtidigt landstigningstrupper beordras till Adriatiska hafvet, för att falla fienden i flanken, och på så sätt splittra hans krafter genom uppmärksamhet åt tvenne håll. Garibaldi, som ännu opererar på egen hand, och d. 8 d:s intågade i Bergamo sedan han slagit ett par tusen österrikare, hvilka ännu i sista stund sökte hindra hans framfart, har framryckt ända till Brescia. Hans tappra friskara torde just ej kunna var ra af så särdeles stor användbarhet vid en belägring; men synes deremot förträffligt passa till att oroa och om möjligt afskära den förbindelse, som österrikarne hafva i norr med det öfriga riket. Det är naturligt att telegrafen under närvarande omständigheter ej kunnat bringa oss underrättelse om någon drabbning. De ingångna posterna hafva just ej heller mycket att förtälja om hvad som tilldragit sig efter slaget vid Magenta. Vi skola dock meddela det anmärkningsvärdaste. Den nästan enda berättelse man har om fäktningen vid Melegnano d. 8 d:s är en kort rapport i , Monitören, så lydande: Efter slaget vid Magenta hafva österrikarne i största hast utrymt Milano och qvarlemnat 41 metallkanoner, ammunition och stora förråd af lifsmedel. De hafva fullständigt begifvit sig på återtåg till Lodi och Pavia. Den 8:de befallde kejsaren marskalk Baraguay AHilliers att besätta Melegnano, från hvilken plats man samtidigt kunde hota tvenne af fiendens återtågsvägar. Men österrikarne, hvilka insågo värdet af Melegnano såsom ett skydd för deras återtåg, hade användt det återstående af stadens fästningsverk för att der förskansa sig. Marskalken ankom kl. 4 till platsen och lät genast i fronten angripa den af divisionerna Bazaine och Ladmirault, under det divisionen Forey skulle kringgå den. Striden varade icke längre än 3 timmar. Österrikarne gjorde ett tappert motstånd. Slutligen, drifna från skans till skans, från hus till hus med bajonetten, drogo de sig omkr. kl. 7 tillbaka, lemnande marken betäckt med döda och 1000 fångar i våra händer. På vår sida försattes 50 officerare och 800 soldater ur stridbart skick. — Zuaverna skola äfven här hafva varit dagens hjeltar, och en privatskrifvelse meddelar att de fått 500 man döde och sårade. Franske kejsaren utfärdade efter sitt intåg i Milano tvenne proklamationer, den ena till italienarne, den andra till den italienska