Göteborgsposten – 18 juni 1859, sida 1

dessa väldiga massor af färgträd, hvilka höja sig lik en blodig barrikad, och denna hafsorm af i rad lagda fat! Man undrar öfver hur dessa qvantiteter kunna omsättas i vårt s. k. fattiga Sverige, och bäst man undrar, kommer en väldig engelsk ångare, som tyckes fnysa öfver, att tillräckligt rum ej finnes på kajen för hans dyrbara innehåll. Likt blodiglar lägga pråmar och hemförningsbåtar intill hans sidor och suga sig fulla af hans must och märg, hvilken aldrig tyckes försvagas. Gå vi stora södra hamngatan upp. åt, hvars nedra del jemte hamnkanalen är den pulså der som förenar de vigtiga organerna hamnen och tullverkets packhus, nödgas man ovilkorligen uttags stegen, på det man icke måtte gå i vägen eller blif va kullknuffad af det lifliga menniskohvimlet. De är icke utan intresse att se med hvilken färdig het och vana Göteborgarne veta att gå förbi och und vika hvarandra. Oaktadt blott trottoar finnes på ga tans ena sida, en nödvändig följd af harankanalsyste met, och i båda direktionerna gående således måst använda densamma, händer dock ytterst sällan at tvenne personer blifva stående framför hvarandra, ko miskt villrådiga öfver sättet att komma hvarandr: förbi. Fredad för kollision med de på gatan hvaran dra korsande packkärrorna, ölvagnarne, garnvagnarne mjölkvagnarne, 0. 3. v., vandrar man trottoaren fram åt, kastar en misslynt blick på de gatans hamnsid: vanprydande upplagen af sand, tegelsten, takpanno m. m., men vänder sig med så mycket större begär