Göteborgsposten – 15 juni 1859, sida 2

E OD nb DY Från Utlandet. Senaste posten har medfört ganska utförliga underrättelser såväl om slaget vid Magenta d. 4 d:s som om tråffningen vid Turbigo d. 3. Vi skola söka att i möjligaste korthet redogöra för desamma. Den 2 Juni utrymde österrikarne sina positioner inpå sardinska området, aftågade från Mortara och Robbio samt gingo öfver Ticino tillbaka in i Lombardiet och koncentrerade sig vid Bosale, emellan Abbiategrasso och Bianasco. På detta sätt trodde de sig kunna skydda Milano; men redan natten till d. 3:dje började fransmännen slå broar öfver Ticino vida nordligare än österrikarne tyckes väntat, eller vid Turbigo och S:t Martino. Vid underrättelsen härom drog Giulay sig nordligare och flyttade hufvudqvarteret till Abbiategrasso. Den franska styrka som öfvergick vid Turbigo hade endast till en obetydlig del kommit öfver den under natten slagna bron, då dess anförare, dåvarande general Mac Mahon, såg en stark österrikisk kolonn, Divisionen Cordon af 1:sta armåeekorpsen vid den tätt bredvid belågna byn Robecchetto. Mot denna kommenderades general de la Motterouges med 3:ne tiraljörbataljoner samt general Auger med ett batteri af armåens reserv. Sjelf anryckte Mac Mahon med andra brigaden. Inom tio minuters tid var fienden drifven ur byn. Samtidigt visade sig spetsen af en österrikisk kolonn, kommande norr ifrån, från Castono, men några skott voro tillräckliga att drifva densamma på flykten. Dagen derpå eller den 4 Juni på morgonen började det franska gardet gå öfver floden emellan S:t Martino och Buffalora, för att besätta Magenta. De togo först en redutt, i hvilken zuaverna befästade sig. Österrikarne stormade densamma fyra gånger, men blefvo tillbakaslagna. Slutligen lyckades de dock att bemäktiga sig densamma, och gardesbataljonen började draga sig tillbaka. Under denna strid, som varade i fyra timmar, hade gardet att kämpa mot hela Clam-Gallas korps samt Zobels, Schwarzenbergs och Lichtensteins under under Giulays egen ledning. Deras gemensamma styrka uppgifves till 125,000 man. Ändtligen kommo Picards brigad samt divisionerna Vinoy, Renault och Trochu öfver floden och skyndade gardet till hjelp. Då lyckades det fransmännen att bemäktiga sig förskansningen vid kanalen och bron vid Magenta. Osterrikarne stormade, efter hvad det vill synas med utmärkt tapperhe, bron flera gånger, togo den men fördrefvos åter. Ändtligen ankom Mac Mahon norr ifrån. En stark österrikisk kolonn sändes emot honom, hvilken han slog vid byn Cascina straxt bredvid Magenta, då samtidigt den med honom ankomne general Auger lät kartescher ur 40 mynningar regna öfver österrikarne. Mac Mahon slog sig sålunda fram till Magenta, hvarest en fruktansvärd strid uppstod. Under tiden hade äfven marskalk Canrobert anländt. Hus för hus måste tagas, hvilket bevisar att österrikarne stredo med förtviflans mod. Slutligen måste österrikarne draga sig tillbaka, och fransmännen behöllo valplatsen. Förlusten var ytterst stor å ömse sidor, troligen ungefär lika, eller omkr. 15,000 man å hvardera. Kl. 8 på aftonen slutade striden. En mängd högre officerare stupade å ömse sidor. Sju gånger hade österrikarne bron i sitt våld, men alla gångerna fördrefvos de derifrån. Efter denna seger var Milano öppet för de allierade. Den 5 om morgonen stormade ännu en gång österrikiska regementet prinsen af Hessen Magentabron (,sista ansträngningen af ett tappert regemente, säger Giulay i sin rapport) för att underlätta reträtten för de