Göteborgsposten – 11 juni 1859, sida 1

oss: nå kamrater, in på kanonerna! Vi sprungo allesamman ut i ån; men vi måste vada i vatten upp till armhålorna; patronerna blefvo alldeles genomblötta och vi kunde icke ens sända fienden en lumpen gevärskula. Från batterierna var afståndet ned till ån ungefär 500 alnar, hvilket säledes af oss skulle passeras. Men vi lade i våg liksom under öfningarne på gymnastiksalen och vi använde derföre ej lång tid på försöket. Många blefvo visserligen liggande på vägen: ty kartescherna afmejade gräset omkring oss. I ett nu voro vi framme och uppe på kullen, der vi hugga, sticka och stöta åt alla kanter. En granat kreverade och fem bredvid mig stående kamrater slungades i luften. Se här, jag har ännu ätskilligt af deras blod på min kachett. Jag sjelf fick en skärfva i armen, men — kanonerna de blefvo våra. — Det förefaller mig som denna berättelse ej vore så dålig; den rörde mig, det måste jag bekänna. Jag tryckte också handen på den nakna i blodigt linne invirade armen. Jag frågade något oroligt efter namnen på de sårade och fallna officerarne. Ack, det fanns ibland dem en, hvilken regementschefen Bocher föregående dagen hade presenterat för mig. Ett mera öppet och muntert ansigte har aldrig ledt emot någon. Hans hufvud hade blifvit afslitet af en kanonkula. Jag vill undvika att göra bekantskap med någon officer. Man får skakningar, hvilka tränga till märg och ben. Här påstå emellertid alla att det är blott derföre att jag icke är van dervid. När officerarne om aftonen eller följande morgonen efter dessa mördande träffningar råkas vid Table dhote eller på kafeerna, blir man vittne till de besynnerligheter, hvilka åtfölja kriget Sorg och sorglöshet finnas blandade om hvarandra. Man frågar dem som komma efter de stupade; ett namn nämnes, då förvrides anletsdragen på någon af de närvarande, hans ena krampaktigt knutna hand slår i bordet och den andra föres upp till ögonen, Några af kamraterna bita i mustascherna, andra resa sig upp, vända sig om och hosta; i närheten tänder en annan sin cigarr, men hans hand darrar något. Man hör utbrott, eder, vänliga hågkomster. Stackars gosse! — — För tusan — — det var en präktig karl! Kaffet nedsväljes och gästerna gå. Liktalet är nu hållet öfver den döde. — Divisionerna Trochu och Renault hade en sammandrabbning med Österrikarne under samma affär, men på en annan punkt. En dagorder från kungen innehåller präktiga loftal öfver våra soldaters tapperhet. Det Zuavregementet, hvilket jag fått en särdeles förkärlek för, är förbundet med kung Victor Emanuels armåkorps. Det skall åtfölja honom öfverallt. Kungen och regementet passa bra tillsamman. Hvem hade icke lust att i går göra en liten utflygt på venstra stranden af Sesia? Fastän general Cialdinis Bersaglieri måste vada öfver floden med vatten upp till armarne, kan man dock lätt passera den på ett bättre och beqvämare sätt, öfver den uppkastade bron. På denna sidan af floden finner man en vacker äng. Bakom de täta lundar, hvilka dölja staden, ser man de götiska tornen af Vercellis gamla kyrkor; röda tegelpanno rtitta fram bland det gröna löfvet. Floden framrinner på ett lager af kiscelstenar och hopar af arabiska hästar stå bredvid och dricka ur densamma; man ser den sprängda bågen af den stora bron, på hvilken jernvägen gick öfver floden; en tät skog utbreder skugga öfver landet. Ofverallt hvimlar det af gevär, hvilka blänka och glittra i solskenet. Låtom oss följa denna väg, som från flodbrädden leder inåt skogen; den är uppåtstigande, sandig och besvärlig. Hästar och mulåsnor släpa i seldonen och hafva all möda att draga de tunga kärrorna, hvilka nedsjunka i sanden. Deras långa rad försvinner långt bort i de grönskande sädesåkrarne Här se vi en bondgård, hvilken ingeniörerna äro sys-. selsatta att förvandla till en skans; vallgrafvarne äro färdiga, den uppkastade jorden höjer sig som ett bröstvärn, byggnaderna äro försedda med skottgluggar och vägarne afskurna. Ett kompani har fattat posto här. Så långt man kan se, upptäcker man här blott kanoner, transportoch krutvagnar. :Der borta som vägen kröker sig, upptäcker man kavallerister af regementet Alessandria, hvilka med dragna sablar eskortera en hop fångar, som gåi led af 3 till 4 stycken. Några bära Kroaternas bruna kappor; andra utmärka sig genom deras svarta hattar med kopparkokarder, hvilka höra till Tyrolernas uniform; de flesta hafva hvita kappor med gul eller blå krage. Nästan alla se mycket ungdomliga ut och hafva knappast börjat att få mustacher. Jag räknade dem till 312 st. Det är på långt nä. icke alla! ropade en piemontesisk kavallerist. De förbitågande ryttarne blifva tillfrågade med den feberaktiga oro, som kanondundret uppväcser, och man går vidare. Soldater gå omkring och ufhugga med sablarne de grenar, som kunna hindra vassagen för de elektriska trådarne och nedslå pålarwe till den telegraflinea som skall förbinda Novara ned Vercelli. När vägen är alltför mycket upptagen, åna artilleristerna något af den tillstötande marken, och improvisera här en väg. Andra soldater rasta inder mullbärsträden; bataljonernas grytor koka i sälesåkrarne. Regementsslagtarne slagta boskap midt vå ängarne. I går pepo kulorna här från alla kanor ÅS hämma nun färkhi TarmaAanaA omm hals loaag son rr pa — sd —-—— rr