olyckliga öde uppväckte öfverallt det varmaste deltagande, och stundom insamlade han på några timmar sex å åtta engelska shillingar. Men icke alltid var lyckan honom lika bevågen, utan han måste taga den onda dagen med den goda. Genom sin förklädnad fick den unge äfventyraren tillträde till alla värdshus och salonger, och det hände tillochmed ej så sällan, att en och annan dam, uttröttad af det enformiga lifvet i provinserna, vinkade den spanske hidalgon att träda närmare under hennes fönster, för att förströ sig med att lyssna på de sällsamma tonerna från hans gitarr. På vägen gjorde han den ena dagen bekantskap med irländare, vandrande arbetare, zigenare och tiggare, medan han dagen derpå, såsom f. d. officer vid spanska revolutionsarmåen, spisade tillsammans med sina fordna engelska kamrater. Hans största oro var den att blifva igenkänd af någon af sina gamla bekanta. På ett af de ställen dit han blifvit inkallad, undersökte en ung mycket vacker flicka gitarren noga, knäppte på strängarne, och anmärkte leende att hon skulle önska att få lära spela detta instrument. Den förklädde gentlemannen var nära att yttra några artiga ord, och sända henne en öm blick, då de forskande blickar hvarmed en officer, hvilken befann sig i samma rum, och den han: erinrade sig förr några gånger hafva varit i sällskap med, i rättan tid varnade honom och återkallade honom att icke falla ur sin röl. Som man väl kan tänka sig, saknades icke kärleksäfventyr under trubadurens