digaste vandringar företog en ung engelsman för någ ra år sedan. Han var af en ansedd familj och hade fått en god uppfostran; men i förtviflan öfver en o lycklig kärlek fick han det infallet att förströ sig med att vandra omkring som minnessångare. Han talade flytande och väl spanska, och derföre bestämde bar sig att uppträda som spanior. Han tog afsked frår sin familj, för att som han sade göra en längre resa men i verkligheten gick han in i ett försäljningsma gasin i London, köpte sig en vid kappa, en sammetsjacka och ett par benkläder i kastiliansk snitt, ga sig namnet Senor Juan de Vega, och anträdde, utru: stad med en engelsk ballad, hvilken en af hans vän. ner särskildt tillegnat honom för detta ändamål — och som han kallat den spanske flyktingen — med friskt mod sin vandring. På den tiden stodo de spanska flyktingarne högt i engelska folkets gunst, och den improviserade trubaduren missräknade sig icke, då han framställde sig som ett bland borgarkrisets talrika offer. Hans yttre öfverensstämde fullkom. igt med den romanhjelte han utgaf sig vara: han hade svarta blixtrande ögon, svart skägg, mörk an: sigtshy och stolt hållning. Ändamålet med hans vanlring i denna förklädnad, var hufvudsakligast attnoga få ära känna sitt land, alla dessseder och olika menniskoklasser. Han rigtade sina steg först emot Rochester. ych vandrade derifrån med sin gitarr från stad till stad och från by till by genom hela grefskapet Kent Hans ungdom, hans röst, hans uppträdande och han: