vandringstid, men de voro endast lika flyttfogelns. Mången liten hand förfärdigade honom manschetter eller dylika prydnader i den spanska stilen, och många dyrbarare minnen mottog han, hvilket han likväl under de dagar då han led nöd, måste pantsätta. Tio månader tillbragte Don Juan de Vega på detta romantiska sätt, och hade under denna tidrymd genomvandrat en stor del af England, Irland och Skottland, då han fann det vara tid att på nytt återtaga sina fordna stadiga lefnadsvanor. Den spanska flyktingen blef åter hvad han i verkligheten var, Mr Charles Cochrane, men likväl icke utan att i början känna en djup saknad öfver den vandrande minnessångarens både drägt och lefnadssätt. Den moderna drägten besvärade honom på det högsta. Don Juan de Vega hade på sin resa genom Stor Brittanien och Irland insamlat 58 Pund Sterling, hvilken summa han skänkte åt välgörenhetsanstalten för de spanska flyktingarne. Men något ännu bättre än penningar hade Mr Cochrane bragt hem med sig från sitt äfventyrliga ströftåg: han hade lärt att hysa deltagande för de nödlidandes sociala ställning, hvilket han förr aldrig känt, och hvilket man endast då lär känna, när man sjelf lefver i fattigdom och nöd. Denna lexa gick icke förlorad för honom; han ingick äktenskap med en mycket förmögen flicka, och är nu en bland dem, som ifrigast befordra alla planer hvilka afse den nödlidande klassens förbättring, både i kroppsligt och andligt afseende. Slut.